ja, så var det fredag igen. när jag kom hem var jag så trött att jag gick ut i trädgården och lade mig på en solig fläck och somnade. sedan vaknade jag när solen hade flyttat sig och det blev kallt. men jag har lite svårt att komma igång nu, känner mig seg och slö. mr S är och hjälper D och kommer inte hem på ett par timmar.
imorgon ska några på mitt jobb vara med i en löpartävling, och jag kan fortfarande inte springa med min jävla fot. men min chef frågade om inte jag kunde vara "coach" och jag blev lite glad och kände mig medräknad. jag menar, jag var/är verkligen ingen stjärna på löparhimlen, men NÅGOT måste jag väl ha tillfört ändå om så bara förmågan att organisera det praktiska runt omkring.
fast nu känner jag mig inte så jättepeppad faktiskt. det känns trist att lägga en hel lördag på ett evenemang där man inte får vara med och springa själv. jag saknar löpningen nästan löjligt mycket. även om jag tränar annat och tycker det är kul så är det inte samma sak, inte samma kick, inte samma endorfiner. men jag har en plan. jag ska försöka springa EN KORT RUNDA och bara terräng. jag är ju annars mycket för asfalt, även om jag egentligen gillar terränglöpning bättre. men jag gillar också det här att man bara drar på sig skorna och går ut genom dörren och drar iväg. jag vill liksom inte behöva transportera mig iväg någonstans för att springa. och jag vill ju gärna springa längre och längre sträckor, utmana mig. men jag får försöka börja tänka om. korta rundor, och bara terräng.
och samtidigt fegar jag lite, tänk om det inte funkar ändå. även om ortopeden påstår att det nog ska gå att göra en löpare av mig igen, men det är så JÄVLA tråkigt att ha ont i foten, att känna av precis vartenda steg man tar, och jag tar rätt många på en dag. efter de sista kortisonsprutorna har jag varit i princip helt smärtfri. och det är ju väldigt behagligt, måste jag säga. en slags vardagslyx för den som haltar omkring halvårsvis i taget.
och samtidigt: den här längtan i kroppen. ja, det är inte helt lätt det här.