I want it all

När jag var barn så såg bilden att vara vuxen ut att vara gift med en man och ha tre barn. Antar att det beror på att så såg min familj ut. Men jag ägnade egentligen ingen tid på att planera hur mitt bröllop skulle se ut. Eller hur min man skulle se ut. Vad mina barn skulle heta. Jag hade kompisar som lekte de där lekarna alltifrån då vi gick på dagis som 4-åringar ända upp i vuxenlivet.

Under min i tid i övre tonåren (ca 19-25 år) såg min bild av vuxenlivet ut att jag skulle gissningsvis delar utav den dela den med en man och om vi skulle gifta oss så var det för att ha ett sjuhelvetes jävla kalas ända fram till morgonen med våra vänner. Kyrkan, klänningen och allt sånt där var inte det viktiga. Så det la jag ingen tid att planera. Några barn tror jag inte att jag överhuvudtaget fantiserade kring på den tiden. Varken för eller emot.

För några år sen förlikade jag mig helt med att jag förmodligen kanske inte skulle få några barn alls. Det kändes ok. Jag var inte lika ok med utsikten att aldrig hitta någon som jag kunde älska och bli älskad tillbaka av. Att för åtminstone en tid ha ett stabilt bra förhållande med. Där kunde jag inte riktigt känna att det är ok. Men barn var helt soft att vara utan.
När jag faktiskt hade ett förhållande som jag i alla fall för en stund trodde på fullaste allvar var ett förhållande för framtiden, MrX, så sköt jag tankarna på giftemål åt sidan. Det var verkligen inget som lockade mig eller kändes nödvändigt. I förhållandet med MrX kändes det stort nog att bara komma till att bo tillsammans. Kom vi dit tyckte jag att det räckte gott. Jag var inte ens intresserad av att förlovas. Det funkade ju fint som vi hade det. Förutom att jag tyckte att vi så småningom skulle bo ihop.

Så träffade jag Sambon. Och på mindre än 8 månader så kovände jag på varenda punkt. Jag ville bo tillsammans. Nu. På en gång. Jag ville ha barn. Inte sen, utan snarast. Jag vill vara förlovad med en ring på mitt finger. Jag vill gifta mig. Jag skiter fullständigt i om det blir en fest eller inte. Det är inte viktigt. Jag vill bara vara gift med min Sambo. Jag vill att han ska vara min man. Jag vill stå i en kyrka, ett rådhus, eller ett gathörn om så ska vara och säga att detta är mannen jag har valt att dela mitt liv med. Att detta är mitt kärleksval. Och jag vill snöra ihop det hela med en ring på mitt finger, ett gemensamt efternamn och ett papper som deklarerar att vi är man och hustru. Och jag vill ha barn. Jag har ett barn. Men jag vill ha fler. Nu gärna.

Det är helt sjukt. På 2½ år har vi bara tokrusat in i Svensonlivet. Flyttat ihop. Blivit med barn. Skaffat Volvo kombi. Åkt på romantisk charter. Fått barn. Köpt hus. Skaffat Volvo kombi 2. Börjat prata om att göra matlistor och storhandla. Somna i soffan på fredagar. Och jag vill bara ha mer. Ibland undrar jag om jag är rädd att det ska försvinna. Om min otålighet handlar om att vilja säkra allt så mycket jag bara kan. Jag tror inte det, för jag känner mig inte det minsta rädd eller orolig. Men ibland kan jag ändå tänka att jag känns lite stressad.
Jag gissar att det ändå handlar om mitt urkassa tålamod. Jag har hittat rätt. För första gången i mitt liv har jag hittat en man där jag känner mig säker på mig själv. Känner mig säker på honom. Känner mig trygg och behöver inte försöka ändra på mig själv för att passa. Dessutom har jag ägnat så väldigt många år att prova alla möjliga och omöjliga varianter av livet att nu känns det som om jag vet precis vad jag vill ha. Förevigt? Inte vet jag. Jag har aldrig levt förevigt än. Men just nu och för en oöverskådlig tid i alla fall.

Jag försöker sansa mig en aning. Försöker tänka att vi har tiden på vår sida. Så vi måste inte rusa iväg och få allt gjort med en gång. Jag vill galet gärna vara gift med Sambon. Men det är ändå något vi kan göra sen. Däremot känner jag allt starkare att barnfrågan har ett bäst-före-datum. Det är det enda som sitter kvar av min lite stökiga gravditet. Jag vill inte bli mycket äldre innan jag är gravid igen. Det här är något högst personligt och ingen värdering jag har generellt. Jag vet att inget blir bättre eller lättare ju äldre jag blir när det gäller att föda barn och min första graviditet var tuff nog. Samtidigt så vet jag att i Sverige är det okej. Det är okej att vilja ha barn många år till för min del. Så jag tycker inte att andra människor ska låta åldern avgöra hurvida de ska ha barn eller inte. Men jag personligen vill ha barn nu, och inte vänta.
Egentligen är jag en som gärna skulle ha några år mellan mina ungar. Jag känner att jag precis har kommit ut i livet igen och skulle gärna vilja landa livet med Grodan. Men bak i huvudet hör jag tick-tack-tick-tack. Så längtan efter barn vaknar och gräver sig fast. Och jag känner igen att vi bara rusar. Saktar aldrig av på takten. Så fort vi tagit ett steg tittar vi framåt vad som är nästa. Stannar inte upp och bara njuter.

Kanske skulle vi ge oss själva ett år där inget steg togs. Där vi gick och småpysslade i vårt hus. Kom på plats. Bara levde vårt liv i stillhet. Det skulle vi nog må bra av.
Tick-tack-tick-tack, säger bakhuvudet.