jag ville börja med att skriva ett förtydligande till förra texten, liksom försäkra om att jag verkligen inte känner av några klimakteriesympton än utan att det var mest en allmän fundering. sedan började jag fundera över varför det var så jävla viktigt att förklara det, som om det rörde sig om någon skamlig sjukdom. riktigt så är det väl inte, men det känns lite tabubelagt ändå. inget man pratar om på fikarasten direkt. man kan undra varför, det är ju inte precis så att kvinnans väsen är särskilt outforskat och mytomspunnet längre. det är väl få som får "moderpassion" som dödsorsak, som jag har läst i gamla kyrkböcker, och fått förklarat för mig är ett samlingsnamn för alla möjliga diffusa psykiska tillstånd. det är de gamla grekernas fel eftersom de döpte livmodern till "hysteria" och trodde att den kunde vandra runt i kroppen och orsaka både det ena och det andra, och hysteri var således en kvinnlig åkomma som man till och med kunde dö av. vi borde ha kommit lite längre än så, kan jag ju känna. men det är tveksamt, när det fortfarande liksom hyschas om helt naturliga kvinnliga funktioner som mens och klimakterium.
hur som helst. jag har sovit riktigt bra nu i två nätter och det är en GUDAGÅVA. jobbet flyter på riktigt bra nu när Z jobbar 50 % på min avdelning och affärssystemets mysterier börjar klarna. Z och jag funkar också bättre ihop just nu. jag tror det beror på att hon har känt sig "övergiven" av mig nu när vi inte har jobbat ihop, och att hon då blir lite för kontaktsökande och liksom klängig för att kompensera det, men nu när vi jobbar ihop så blir det liksom lugnare och vi kan prata om jobbgrejer och det behöver inte konstrueras samtalsämnen bara för att det ska pratas. så det är ju bra.
tv:n fungerar igen, peppar peppar, efter att vi dragit ut alla sladdar och satt i dom igen, så det var väl förhoppningsvis bara något mystiskt glapp någonstans.
och det är fortfarande lite kärvt mellan mig och mr S. när jag var ihop med ex-H så skrev jag aldrig om sånt utom kanske mot slutet, för jag ville jag inte medge hur kasst nästan allting faktiskt var för det mesta, jag ville inte medge det inför andra och framför allt inte för mig själv. jag ville så gärna att allt skulle vara bra, så jag låtsades att det var det. inför andra, inför mig själv. nu är det här inte alls samma sak som med ex-H, det är inte i närheten av samma dimension av att ha det dåligt. det här är mer halvtrist vardagstjafs och missförstånd, men det är ju inte roligare för det.
jag tror nog att det kanske finns ett och annat par som aldrig grälar (eller så är de kanske som mina föräldrar, en som bestämmer allt och en som går undan och tiger). men jag tror inte det är särskilt vanligt. eller så beror det OCKSÅ på att det är lite skamligt att erkänna när det är gnissel i maskineriet. man ska liksom vara helt igenom lyckad på alla plan. aldrig gräla, alltid vara överens om allt. det känns rätt så orimligt, åtminstone i min värld. mr S är skitjobbig att leva ihop med ibland. jag är också skitjobbig att leva ihop med ibland. för det mesta är vi inte skitjobbiga samtidigt, men ibland så kör det ju liksom ihop sig och vi är båda ganska sårbara under en hård yta. och när man är trött och stressad och har levt på gränsen till vad man orkar med ett tag, då räcker det ju för fan med att man inte hittar en fungerande penna för att tillvaron ska kantra ibland. det är väl inget att vara stolt över precis, men det är så det är. åtminstone för mig, åtminstone för oss. ibland när jag läser folks bloggar så verkar det som att de aldrig grälar, som att allting bara är så jävla fantastiskt precis hela tiden, och jag undrar lite om det verkligen är så det är. det är ju inte min sak i och för sig, men ändå. jag kan inte låta bli att undra.