klimakterie-tv-blues

sitter på jobbet och har det för en gångs skull nästan lite lugnt. så jag har faktiskt hunnit gräva mig igenom en hel del högar av dåligt jobbsamvete. inte så att jag är helt klar, men nu är det en del som åtminstone har blivit en aning uppstyrt istället för att vara fritt svävande kaosnebulosor. det känns bra.

sömn! jag behöver sova, men kan inte. tyvärr råkade jag läsa en artikel om klimakteriet, vilket är något som jag alltid har avfärdat som något väldigt avlägset men så kom jag fram till att jag är ju faktiskt 42, det är ju en händelse inom en någorlunda överskådlig framtid. eller? hur funkar det egentligen, händer det plötsligt eller smyger det sig på? hur är det för er andra i min ålder? känner ni av något? känner ni till något? jag är inte så lite dåligt påläst känner jag, och det känns hur som helst lite skrämmande. det är lätt att inbilla sig att man är forever young, och klimakteriebesvär känns ju inte som ett tillbehör i den fantasin.
det stod hur som helst i den här artikeln att sömnrubbningar var väldigt vanliga. och vallningar. och jag som redan är en mycket varm person som sover skitdåligt, det känns ju sådär kul.
det stod även att om man ville veta hur ens eget klimakterium skulle bli så skulle man fråga sin mamma. NO WAY, jag hade hellre dansat naken på stadens torg.

från det ena till det andra så har helgen hur som helst varit mycket bra. bortsett från att vår tv krånglar. det borde inte vara någon stor grej för mig som nästan aldrig tittar på tv, och jag skiter i vilka program jag missar eftersom jag ändå inte följer några, det är mest att det är så JOBBIGT när saker inte fungerar som de ska OM det nu skulle vara ett program man hade lust att se. eller se en film, det verkar ha något med hemmabioanläggningen att göra för om man tittar på tv eller dvd i hemmabion så försvinner bilden med jämna mellanrum, men tittar man på filmen i en extern dvd så går det bra. och jag ORKAR inte felsöka, testa och böka med sladdar och hålla på. jag blir så jävla trött. men om jag skulle be mr S om det så känner jag mig som en oduglig sopa som inte ens försöker.

och den finfina helgen avslutades med ett fullständigt onödigt tjafs. min version: mr S tyckte si, jag tyckte så. han tyckte att jag inte fattade, jag sa att jag visst fattade men att jag inte höll med och att han inte hade någon anledning att bli irriterad för att jag inte hade samma åsikt som han. mr S version: han tyckte si, jag tyckte så. han tyckte att när jag inte fattade vad han menade så försökte jag ändra betydelsen i hans uttalanden, och att jag minsann inte skräder orden när det handlar om att uttrycka mina åsikter. nånting sånt. och det är så TRÅKIGT när vi går omkring och surar, men så tycker jag att det kan väl fan inte bara vara jag som ska reda upp allting hela tiden. barnsligt. not so klimakterieaktigt kanske, jag vet inte.