tenderly

för några år sedan skrev jag ju en "bok". sen blev den klar och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, så jag gjorde ingenting. sen fick K läsa den, vilket var ett ganska stort steg för mig att ta eftersom min "bok" är väldigt personlig och grundar sig på mina dagböcker från en period under 80-talet när livet var ganska svart och vitt och mest svart. jag har ändrat namnet på orter och människor, för annars skulle det bli...jag vet inte, alldeles för nära på något vis.
K och jag träffas väldigt sällan, men sedan PH dog är hon den vän som jag har känt längst. hon har alltid uppmuntrat de kreativa sidor som mitt dåliga självförtroende ständigt trycker tillbaks och hon får mig alltid att känna mig värdefull. inte så att hon alltid håller med mig och tycker att allt jag är och gör är superbra, men hon är bra på att ge konstruktiv kritik. så jag gav henne "boken" och sedan åkte jag hem och hade ångest. efter ett par dagar kom ett sms där det stod det är bara ett fel med din berättelse och det är att den tar slut! det här är ju den boken jag alltid har velat läsa .

K sa att jag MÅSTE göra något med "boken" och jag lovade att göra det. sedan träffade jag mr S och det visade sig efter hand att vi har så sjukt många gemensamma bekanta vars vägar korsar våra parallella tidsaxlar på olika ställen. det är sjukt eftersom vi aldrig ens har bott i samma stad eller knappt samma del av landet samtidigt, men världen är mycket mindre än man tror, åtminstone vår värld.

och det här ställer till det lite för mig, för jag har ju aldrig haft någon som helst kontakt med någon som jag växte upp med eller gick i skola med. men en av mr S' bästa vänner är en kille som, har det visat sig, hängde i samma gäng som jag gjorde under en för min del rätt kort men väldigt intensiv period omkring 1985. vi träffades förra sommaren och kunde konstatera att vi åtminstone inte kände igen varandra till utseendet, men vi har känt ungefär samma människor och varit på samma konserter, samtidigt.
och en av personerna som visade sig vara en gemensam bekant är med i min "bok", med annat namn visserligen men eftersom det är en ganska speciell person så framgår det ganska tydligt. jag kunde liksom inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle träffa någon som också kände den personen, eftersom jag är van vid att ingen känner mig, eller känner till något om min bakgrund.

så nu känner jag att jag måste skriva om "boken" lite och ändra så att det inte så tydligt framgår vem den här personen är, för även om "boken" handlar om mig och mitt liv så vill jag absolut inte ha någon spårbarhet tillbaks till den jag var då. och det går väl bara sådär. det är bara att konstatera att jag i just det avseendet blir ganska hämmad av att leva med någon annan. jag kan inte låta papper ligga framme hur som helst, jag vill helst vara ensam i rummet när jag skriver, för det är ganska jobbigt att gräva omkring i sina egna bottenlösa brunnar emellanåt. fast nyttigt, tror jag. vill jag tro. sedan är jag väl dessutom helt enkelt inte så disciplinerad som jag borde vara om jag känner att det här ska bli klart någon gång.
fast sedan, när allt är klart en gång till, så vet jag ju ändå inte vad jag ska göra med den. och det var väl alla bekymmer i just detta avseendet.