High life or not

Oj, den här texten verkar svår att få ner. Tankarna och känslorna verkar svåra att sätta på pränt på ett förståligt sätt. Jag får försöka börja från ett annat håll.
Det kom ett mail igår om en möjlighet att ta ett projektledarjobb i Indien. Jag skulle gissa att det skulle löpa över ca 1 år. Under tiden jag har varit borta har två kollegor tagit tjänst i utlandet. Den ena i USA och den andra i Kanada. Inte för evigt på något sätt, men på lite längre tid än en tjänsteresa. De har packat ihop sina familjer och flyttat.

Mailet gällande Indien var formulerat i stil med "Är du intresserad.." Inte skickat bara till mig förstås, men enkelt sagt, cheferna skickade ut mailet till alla oss projektledare och frågade om någon skulle vara intresserad att ta uppdraget.

Hade det här varit 3½ år sen hade jag suttit med min chef just nu och diskuterat möjligheten för mig att åka. Skulle det visa sig att Indien och projektet inte riktigt skulle vara det rätta skulle jag ha sagt "Men om det kommer upp något annat utomlands är jag intresserad" För 3½ år sen var jag så less på allt. Och går vi 4 år tillbaka i tiden var det än värre.
Men nu. Ett jobb i Indien känns så otroligt avlägset. Och ointressant.

Jag har ju skrivit om det förr, hur jag ibland har svårt att känna att mitt nuvarande liv är mitt riktiga. Att jag fortfarande i huvudet lever med bilden att mitt normala riktiga liv är mitt gamla singelliv då jag cyklar vartän det roliga finns. Ett liv fyllt med sociala aktiviteter. Där mitt hem är en ensam borg som är mitt nästan alldeles privata. Ett hem för återhämtning för att sen ge sig ut igen så snabb jag orkar. I det livet skulle möjligheter att jobba utomlands en tid vara klart intressant och lockande. Bara möjligheten skulle vara ett kvitto på att jag lever high life. Och att ha kollegor runt omkring mig som tagit steget skulle nog ha varit den push som fick mig att hoppa på tåget.

Men inte nu. Inte nu alls. Det är så inte alls att jag blir förbluffad hur hemmavid jag blivit. Bara tanken att åka in till stan och göra något roligt känns jobbigt och komplicerat. Jag vill vara hemma. Jag vill att alla sociala aktiviteter ska komma hem till mig och befinna sig i mitt kök eller vardagrum. Jag vill bjuda in familj och vänner. Ha fullt av folk runt omkring mig. Men hemma. Jag vill ringa stadsteatern och fråga om de inte kör hemleverans av pjäser. Tartuffe skulle jag vilja ha uppspelat i mitt vardagsrum. Det skulle vara trevligt att gå ut och käka med Sambon på fin restaurang, men ännu finare om Lallerstedt eller någon ville komma hem och veva ihop middagen istället.
Så Indien. Eller USA. Eller Kanada känns helt befängt.
Och det är den här befängdheten som gamla delen av min hjärna har så svårt att ta.
- Indien, skriker den delen av hjärnan. Fan va cooooolt. När drar vi?

Vi drar inte. Vi drar inte alls. Vi stannar hemma och väntar med spänning om vi får svar från stadsteatern att de tänker komma hem till oss och spela upp Tartuffe eller inte.