Utseendefixering

I dag var det dags för frisören. Bleka några slingor i denna vinterbleka och trötta kalufs. Varje gång, innan jag sätter mig ner i stolen, tänker jag "Nä, nu klipper jag nåt tufft, en rockabillyfrisyr med kort på sidorna och stort uppepå och så bleker vi jättemycket". Men sen dimper jag ner i stolen och ser alltid apful ut. Och om man är apful vill man inte ha kort hår. Då vill man ha lite långt hår att gömma sig i.

Och man är alltid lite ful i de där speglarna, jag vet. Men i dag var det värre än nånsin tidigare. Jag satt och tänkte "men HERREGUD, ser jag ut så? Vilken mastodontrynka mellan ögonbrynen! Och vilka genomskinliga ögonbryn dessutom! Och är jag så där rödflammig? Jag måste börja använda foundation mer. Och jag måste få tag i nån som kan utbilda mig i korrekt foundationanvändning! Syns mina kindveck runt munnen så där tydligt? Som djupa fåror! Och vad lös jag ser ut runt kinderna och hakan! Och HJÄLP; den där tanthalsen är ju livsfarlig!".

Sådär höll jag på. Det var alldeles vidrigt. Jag tänkte att jag måste boka en syrapeeling nånstans. Nån som tar bort översta hudlagret.

Och sen var det en ung jättesnygg kille som skulle skölja håret på mig och jag tyckte helt synd om honom som fick skölja håret på en gammal risig typ som jag.

Men: jag undvek att titta på mig själv så mycket det bara gick. Läste i stället M Magasin om att åldras. Om kloka, visa kvinnor som såg tillbaka på sitt liv. Och kanske önskade att de hade knullat lite mer.

Och sen, när jag såg min frisör (en äldre man) som hade sina barns namn tatuerat megastort i gotisk stil på underarmarna, tänkte jag på hur det skulle vara om min mamma gick och gjorde såna nu. Mitt namn på ena armen, min brors namn på den andra. Jättestort. Jag fick en fnissattack och blev jag uppmuntrad igen.

Men helt ärligt alltså. Jag blev ganska knäckt över hur gammal och rödflammig och risig jag ser ut. Även om speglarna säkert överdriver. Den där kalkonhalsen jag börjar få! Alltså, den går inte säker från botox. Jag kan inte svära på det. Om kanske tio-femton år. För om det fortsätter i den här takten kommer jag se ut som sjuttiofem i ansiktet när jag är fyrtiofem. Så kan vi ju inte ha det, va?

Förlåt för utseendefixerat inlägg, jag vet att utseendet inte är viktigt fast jo, det ÄR ju viktigt, och vem vill inte trivas och tycka att man själv duger och är fin?

nästa kapitel i utseendedagboken: min röv och jag.