men näe, det blir ju fan aldrig bättre och jag har inte lust med någonting och allt är fan bara jobbigt och bökigt och irriterande.
eller i helgen var det ju ganska bra. det var sol och blå himmel och massa aktiviteter med hundarna och god mat och bra film och förhållandevis hyfsat med sömn. men igår. jag kom till jobbet och kände mig ändå rätt så på hugget. men sen hände den ena grejen efter den andra och det känns som att jag fan är omgiven av IDIOTER från arla till särla.
* jag får inte ordning på det nya affärssystemet. det är någon specialanpassning och den FUNKAR bara inte och jag fattar inte varför och den enda som möjligtvis fattar är min kollega på vårt danska systerbolag och hon säger att det funkar hos henne. och supporten säger "ja men det är en dansk anpassning som vi har lyft över i det svenska systemet, det borde funka". jamen det GÖR DET JU INTE och jag vet inte vad jag ska GÖRA och när ingen annan heller vet verkar det bara vara mitt ansvar att ordna upp det.
* ventilationen på jobbet krånglar och det låter helt sjukt mycket. det är kanske i-landsproblem, men jag tycker det är asjobbigt att vistas i något som låter som ett tröskverk hela dagarna. så igår så var det en kille från ventilationsfirman här, och han bara "nä, jag vet inte vad det kan bero på" och så gick han igen. JAMENVADFAN!
* L ringde och pratade om att han ville ta körkort. eller det är väl inget nytt, för det har han pratat om ett tag och mister ex har övningskört med honom och nu hade han skickat in ansökan om körkortstillståndet. fine, men så säger han, L alltså, att mister ex har sagt att vi, mister ex och jag, ska betala hans körkort. och jag blev bara så jävla trött på att han, mister ex, sätter såna här båtar i sjön och sedan slänger åt mig en åra och ber mig fortsätta ro. men TACK SOM FAN för det då. jag tycker inte att man ska ta för givet att någon annan ska betala ens körkort, och jag tycker det blir orättvist mot N som fick betala sitt själv. men framför allt så vill jag väl gärna bli TILLFRÅGAD innan jag dras med i någon jävla "mamma och jag har bestämt"-grej.
* och så är det förstås Z, som hänger efter mig som ett jävla plåster hela tiden och liksom försöker krypa under huden på mig och jag blir galen på det. nu råkar vi ju ha en hel del gemensamma intressen, hundar och hundträning till exempel. i söndags började min och valpens lydnadskurs och vi pratade lite om det. mr S och S-hunden har börjat en annan hundkurs, och jag har vid något tillfälle sagt att mr S inte tycker det är så jättekul att träna lydnad. så igår nämnde jag att jag hade träffat en tjej som gått samma valpkurs som jag, och att hon skulle gå en kurs där man fick prova på lite av varje, spår och sök och agility och rallylydnad och så vidare. och Z bara "men tror du inte att den kursen hade varit någonting för mr S och S-hunden? tror du inte att han hade tyckt att det var roligt?" som om hon trodde att 1. jag och mr S aldrig pratade med varandra 2. mr S inte själv kunde läsa igenom kursutbudet och hitta något som passade honom.
och igår hade det kommit ett prov till min chef och någon hade ställt det utanför våra lokaler. så fick Z syn på att jag och min chef råkade gå förbi där, sedan fortsatte vi bort mot hans kontor och när jag kom tillbaks efter kanske en halvtimme så riktigt STUDSADE Z fram:
Z: var ville han ha den någonstans? (Z tror nämligen att alla människor är exakt synkade med hennes tankebanor hela tiden, och använder därför "han", "hon", "den" och "det" om det mesta och förutsätter att alla vet exakt vad hon syftar på. vilket är SJUKT IRRITERANDE).
jag (följdaktligen): va? vem?
Z: [säger min chefs namn].
jag: ville ha vad då?
Z: provet! var ville han ha det någonstans?
jag: jaså, det vet jag inte, det var inte det vi pratade om. han har så sjukt mycket att göra så jag tror inte att det provet är så högprioriterat i hans värld just nu.
Z: men var ska jag ställa det?
jag: jag vet inte, ställ det någonstans där det inte är i vägen.
Z: ska jag ställa det borta vid referensråvarorna?
jag: nej, där ska det ju bara stå referensråvaror och ingenting annat (vilket borde framgå eftersom det står ett stort anslag med ENDAST REFERENSER, men uppenbarligen är ingenting självklart).
Z: ska jag ställa det vid de andra råvaruproverna?
jag: ja, det kan du göra.
Z: det sitter en följesedel här, ska jag ta av den?
jag: ...jag vet inte, du får bestämma själv hur du ska göra.
Z: men hur brukar ni göra?
jag: brukar och brukar, det finns väl ingen direkt rutin för detta. gör som du själv tycker är bäst.
Z: men hur hade du gjort?
och jag blir fan TOKIG på att hon liksom förväntar sig att jag ska fatta beslut åt henne så att hon sen ska kunna gömma sig bakom ett ".jag sa att jag skulle..." och så helt plötsligt ska jag vara ansvarig. och jag blir TOKIG på att hon aldrig aldrig aldrig kan läsa av en situation och känna att man inte har lust att snacka. nyss kom hon liksom instudsande här och var på jättegott humör, det är väl trevligt, men när man själv är lite ur gängorna så blir det bara för mycket när någon liksom KVITTRAR "godmorgon, godMORGON, hur är det idag? är allt bra? åh vilket toppenväder, jag vaknade jättetidigt idag och var hur pigg som helst! det är så härligt när solen skiner, man blir så himla pigg och glad! är det bra med dig? är det bra med mr S? är det bra med valpen? och S-hunden? hittade ni på något kul igår? vad gjorde ni för något då? jamen det är ju så mysigt att bara vara hemma och ta det lugnt också!" och det TAR FAN ALDRIG TAR SLUT, jag orkar inte.
* och jag har svårt att glömma vissa saker som mr S sa när vi bråkade. även om vi har pratat om det och jag har förklarat och han har bett om ursäkt så sitter det ändå kvar och skrapar och skaver. och jag känner hur jag stänger av och vänder mig bort istället för att ta itu med det. och tyvärr så är det inte selektivt, så jag stänger av allt. orkar inte närma mig, orkar inte öppna mig, orkar inte vara avstängd heller. och så står vi där på varsin sida av någonting och han vill inte närma sig för att jag signalerar LÄMNA MIG IFRED och jag orkar inte bryta några fler mönster just nu.