Tar det aldrig slut?

Vi har så sjukt mycket grejer och alldeles för lite ställen att stoppa dem. Jag är i desperat behov att få mina 3 klädkammare möblerade. Säger man så? Möblerade. Nej, man säger nog inredda. Jag är i desperat behov att få mina 3 klädkammare inredda. Men två av dem kan vi absolut inte göra något åt förrän övervåningen är besiktigade. Och den tredje ska nog inredas lite beroende på hur de två där uppe blir. Så vi sitter lite i en rävsax just nu.

Ta det lugnt, det har ju bara gått en vecka, kanske någon tänker nu.
Ja, jo, visst. Men lägg på 7 månader inneboende med flyttkartonger utmed väggarna så kankse man förstår min desperation. Jag behöver känna lite ordning. Nu är jag dessutom nere på de där svåra kartongerna, säckarna och lösa grejerna. De där som alltid är svåra att bestämma vart de hör hemma. Hade vi haft en vind eller källare hade hälften stuvats in där för att sen aldrig göras något åt. Nu har vi ingen vind eller källare och att börja belamra garaget innan vi har bestämt hur vi ska ha det där är inte läge.

Släng skiten, tänker jag. Samtidigt, vi har slängt väldigt mycket. En del saker som vi nu ångrar. Och jag vill inte bara slänga för att jag är trött på skiten och inte riktigt vet vart jag ska göra av sakerna. Men jag vill komma på plats. Jag vill frigöra ytor. Jag vill stuva och stoppa undan. Jag gör lite hela tiden, men det känns som det inte minskar.

Imorgon är det stort ettårskalas. Och jag är så arg på mig själv. I så många månader har jag bott med mamma och pappa i min direkta närhet. Jag har haft alla möjligheter att förbereda inför det här. Och jag har. Jag har bakat bullar som ligger i frysen. Men jag har ju bakat alldeles för få!! Det är ju inte så att jag inte vetat precis hur många jag har tänkt att bjuda in. Det verkar som om jag inte kan räkna. Så nu står jag här och måste försöka få tid till att baka bullar och så är det ju tårtorna som ska göras iordning idag. Ju mer jag får i ordning idag, desto bättre dag blir det imorgon.

Kom igen Jazz, make it work.