vi hade en diskussion igår, jag och mr S. det gick rätt så bra, ett tag. jag får verkligen slita som ett djur för det. att hålla mig lugn, försöka vara saklig, försöka tänka problemlösningsorienterat. och framför allt, inte stänga av, inte stänga av, inte stänga av. INTE STÄNGA AV! som jag helst av allt vill, och det är så sjukt jävla jobbigt att vara där och det tar så mycket kraft. men det gick väl rätt så vacklande, men ändå några myrsteg framåt då och då.
tills vi kom in på ämnet "varför saker aldrig blir klara". för mr S är sån att han påbörjar gärna saker, och gör dom klara till kanske 90 %, men sedan stannar det liksom av. fast tanken är ändå att han ska fortsätta, så målarburkarna och borrmaskinen och skruvlådan och allt möjligt annat blir liggande framme. i dagar eller veckor eller tills jag tröttnar på att gå och snubbla över en massa skit och får ett utbrott.
och jag fattar det inte, jag tycker hela grejen är så sjukt konstig, för det bästa som finns är ju att bli HELT KLAR, att få plocka undan allt och beundra sin nymålade vägg eller nyuppsatta hylla eller vad det nu kan vara, och få känna sig sådär nöjd med sig själv.
och då ville jag analysera lite vad det är som orsakar att någonting ständigt liksom hakar upp sig i flödet, vad det är som att det här händer gång på gång. och då påstod mr S att orsaken till att han aldrig blev klar med någonting var att jag hela tiden kom och liksom dirigerade om honom, för om han valde att prioritera något så var det genast någonting annat jag var missnöjd med som han måste ta tag i. och där brast väl min vision om att kunna hålla mig lugn och saklig och problemlösningsorienterad, för det var en sån jävla LÖGN. "så du menar att om du till exempel står och målar en vägg så kommer jag och kräver att du ska släppa allt du har för händer och gå och spika upp en tavla istället?" sa (röt) jag, och han påstod att jo, precis så var det, jämt. och jag bara kände att jag KLARAR fan inte det här, jag gör inte det. så jag gick därifrån, vrålande att det fan inte gick att prata med någon som var helt jävla oförmögen att se sin egen roll i NÅGONTING. låste in mig i badrummet och stod och lipade som en liten unge i duschen, vad FAN har man för att försöka vara lugn och saklig och problemlösningsorienterad och NÄRVARANDE fastän det tar så fruktansvärt mycket energi som inte ens fanns där från början, när man ändå bara blir backstabbad.
sedan knackade mr S på dörren och sa att han ändå tyckte att diskussionen hade varit ganska bra på det stora hela, att vi ändå hade kommit fram till viktiga saker och föreslog att vi skulle ta en time out och fortsätta imorgon. men jag var som sagt inte så lugn och sansad och problemlösningsorienterad längre så jag bara skrek tillbaks att det kvittar väl för fan vad vi gör om han ändå bara tänker säga en massa skit om hur jag är och vad jag gör som inte är sant. men nu var mr S lugn och sansad och problemlösningsorienterad och vidhöll att vi skulle ta en time out. så då gjorde vi det.
och jag vaknade klockan två i natt av att jag trodde huvudet skulle sprängas i atomer. kunde inte somna om, så jag vacklade upp halv fem och åkte till jobbet. hade massor att göra men kunde inte logga in i affärssystemet på hela förmiddagen. igår sa jag att vi absolut inte kan köra igång någon produktion förrän jag hade testat att några saker verkligen fungerade i den skarpa miljön. och om jag inte kan logga in och sitter i telefon med support i timmar utan att de vet vad felet är, så hur i HELVETE kan någon tro att det kommer att gå fortare för att de tjatar "hur går det"? "kan vi köra nu"? "när kan vi köra igång"? "hur lång tid kommer det att ta"? och när jag för helvete har SAGT att jag SÄGER TILL NÄR VI KAN KÖRA IGÅNG. hur jävla svårt kan det vara att förstå?
och så bad jag personen som är ansvarig för inköp av kontorsmaterial att köpa en låda pennor till mig, och lämnade en tom låda så att det skulle bli rätt sort. och nähä, då fanns dom väl inte i svart som jag ville ha, och plötsligt ska man lägga sin tid på att ta ställning till ifall vi ska ha gröna eller röda eller blå tuschpennor att märka prover med och JAG ORKAR INTE DET, det är liksom såna grejer som får bägaren att rinna över till slut. man klarar allt, man är som terminator, men sen bryter man ihop för att skosnöret går av eller för att man inte kan hitta saxen.
och idag när jag skulle ha tag i supporten så fick jag gå och be C om telefonnumret dit. för inte ens det är jag betrodd med. och i hela det här projektet har C haft en kontakt som han har kunnat ringa och bolla grejer med, och först i måndags fick jag telefonnumret dit, och då var det väl bara för att det nu handlade om grejer som jag ansvarade för och som måste bli klara för att andra ska kunna börja jobba. saker som bara rör mitt jobb är ju uppenbarligen inte högstatus i det här projektet, för sånt har jag fått maila om och vänta på mailsvar och så blir det missförstånd och man måste maila tillbaks och förklara och det tar en evig tid. men eftersom det nu var viktigt så kunde jag väl också få vara med och bolla grejer då, lite på nåder sådär och oj vad enkelt det gick att lösa problem då helt plötsligt. är det konstigt att C kommer hur långt som helst när han har haft det så här hela jävla tiden och jag har mest fått klicka omkring på måfå?
kan det liksom inte bara vara nog snart?