näe, det här är fan inte roligt längre.
igår var det tydligen premiär för vårt nya affärssystem. vilket betyder att från och med igår så ska tydligen allting göras på riktigt i det nya systemet. jag skriver "tydligen", för ingen hade berättat det för mig. sedan blev det tydligen problem också. jag skriver "tydligen" här också, för det var ingen som berättade det för mig heller utan det fick jag reda på lite av en slump när jag kallpratade lite med en inhyrd tekniker som råkade stå bredvid mig. inte vet jag om det ordnade upp sig sen, för det var ingen som berättade det för mig heller.
i fredags förmiddag fick jag i uppgift att lägga in lite grejer i systemet, i testbolaget först och i det riktiga bolaget sen. och eftersom ingenting fungerar som det ska i testbolaget så tog det hela fredagen att få ordning på det. men tydligen förväntades det av mig att jag skulle ha hunnit med att lägga in grejer i det riktiga bolaget också under fredagen. ja, jag skriver "tydligen" här också, för det var ingen som berättade det för mig, och hade jag vetat att det riktiga skulle igång som igår då så hade jag väl kunnat räkna ut det av mig själv. men det var det ju ingen som brydde sig om att berätta för mig, utan igår så ringde den ena höjdaren efter den andra och tjatade, hur gick det, var jag inte klar än och hur lång tid skulle det ta innan jag blev klar?
och naturligtvis får jag ingen ordning på det jag gör heller. och ingen hjälp, så jag får väl fortsätta att bedriva min egen lilla försöksverksamhet så gott det går lite för mig själv här i utkanten av händelsernas centrum. eftersom det tydligen är så JÄVLA omöjligt att informera mig vad som händer, annat än när det rör saker som bara jag kan fixa. och fastän jag inte ens kan börja jobba förrän alla andra är klara med sina bitar så ska min bit göras på nolltid. det känns ju som att det är taskiga förutsättningar att klara en deadline när man inte ens får veta att den finns eller när den är.
men mest av allt gnager utanförskapet. att jag är i en egen division som inte riktigt räknas. och jag har inte ens några lagkamrater här i mitt B-lag.
så att så jävla roligt är det inte just nu.
och jag blir GALEN på mr S för att han inte kan få ordning på sina grejer och inte kan slänga någonting. alltså, det är väl inte meningen att det ska vara flyttstökigt fortfarande, mer än ett år efter att man faktiskt har flyttat?
så här: i källaren har vi varsitt förrådsutrymme, i sovrummet har vi varsin stor garderob, en sån där med snedtak som man kan gå in i. och i mitt förråd och i min garderob kan vem som helst gå in och hitta det man letar efter på mindre än tio sekunder, för allting står prydligt och överskådligt på hyllor. men i S' förråd och garderob kan man inte ens gå in, för där står det saker staplade på golvet också. och allt man gör måste därför inledas med att flytta undan en jävla massa grejer för att kunna hitta vattenpasset eller färgburkarna eller förlängningssladden som KANSKE är någonstans där bakom allt annat, och när man väl har hittat det där man behövde och kan sätta igång, då är man ju redan trött. och så är det inte lönt att sätta tillbaks någonting för vattenpasset eller färgburkarna eller förlängningssladden ska ju tillbaks igen när man är klar, så därför blir en hög med ospecificerade men livsnödvändiga förrådsprylar liggande i en hög utanför förrådet eller garderoben och är i vägen.
och jag var så JÄVLA tydlig med detta innan vi flyttade ihop, att sånt här är det värsta jag vet. det är inte så att jag kräver pedantisk ordning, men jag HATAR när golvet är belamrat med grejer och man måste kliva över och klättra över och slå i knäna och tappa saker man bär på bara för att överhuvudtaget komma fram. jag hatar stök och oordning och att man inte kan komma åt att städa ordentligt, nu kan man ju kanske tycka att jag ska väl skita i hur han har det i sin garderob och i sitt förråd, men det är faktiskt jävligt svårt att bara ignorera. och det där att ingenting blir klart, det börjar också bli jävligt svårt att bara ignorera. jag vet att jag hade fixat detta på mindre än en vecka. för helvete, EN DAG hade räckt. men han fixar det inte, fastän han vet att jag mår dåligt av det, och det gör mig besviken.
och när jag dessutom har vänt ut och in på mig för att förklara VARFÖR jag mår dåligt av detta, varför det väcker såna olustkänslor hos mig, när det handlar om att jag kastas tillbaks till en tid när det hände så mycket jobbiga saker att jag varken orkade eller klarade av eller brydde mig om att ens hålla mig själv ren. än mindre någonting annat. och det är fan ingenting som på något vis är lätt att prata om, men jag har försökt. jag har fan försökt.
min skamligaste och smutsigaste hemlighet, den gav jag till dig och jag trodde att du kanske möjligen skulle kunna ta lite hänsyn. visa lite respekt för att vissa saker faktiskt är jobbiga för mig. förstå att mitt bagage kanske inte alltid är så jävla lätt att bära. men fan vad jag misstog mig där.
nej som sagt. det är inte så jävla roligt just nu.