igår var en riktig jäveldag. satt och försökte jobba i det nya affärssystemet, som är up and running men ändå inte klart. så vissa grejer måste jag köra i testbolaget för att se att det funkar och sedan ska någon höjdare säga att det är okej att ha den och den anpassningen i det riktiga. och i testbolaget har kreti och pleti och gud och halva världen varit inne och rört runt, så där är det inte mycket som funkar, och allting kring detta är så djävulskt segt och tungrott att jag håller på att bli galen.
och Z håller på att göra mig galen med sina frågor. "går det bra"? "får du ordning på det"? "blir du klar i tid"? "hur länge tror du att du måste jobba över"? förutom allt annat. det var melodifestivalsdiskussion i fikarummet och när den var över så nämnde jag bara i förbigående att jag och mr S inte hade sett melodifestivalen, att vi inte ens hade haft tv:n igång på hela lördagskvällen, vi satt i soffan och läste och lyssnade på skivor och pratade istället. och jisus vilken störtskur från Z som DET drog igång då. "men åh, vad mysigt" (minst 3 gånger). "satt ni i varsin soffa"? "eldade ni i kaminen"? "var låg S-hunden"? "hade ni filtar också"? "fikade ni"? "satt ni där och myste hela kvällen"? "var låg valpen någonstans"? "åt ni något gott"? osv osv osv, sagt i ett så ljust och barnsligt tonläge att jag håller på att krypa ur skinnet, jag blir så TRÖTT, jag orkar liksom inte med att hon håller på och gräver i mitt liv och kommenterar och tycker och har sig. även om det inte är illa ment, men jag ORKAR fan inte, LÅT MIG VARA IFRED för fan.
och igår fick S-hunden ett nytt krampanfall, precis likadant som det han fick i höstas. veterinären gissar på epilepsi men vill inte sätta in någon medicin eftersom medicinen tydligen har så mycket biverkningar att det gör mer skada än nytta om anfallen inte kommer tätare än vad de hittills gjort.
stackars S-hunden. fast jag tror egentligen inte att han är medveten om vad som händer under tiden, och efteråt är han precis som vanligt. men mr S var helt förstörd, han var ju inte med när det hände förra gången och det SER så jäkla otäckt ut och ingenting kan man göra. och mr S har haft S-hunden i sju år, sedan han var en åttaveckors valp, och det är HANS hund på ett sätt som S-hunden aldrig kommer att bli MIN hund oavsett hur mycket jag än klappar och ger honom mat och går ut med honom, det är inte samma band.
så jag bokade av gårdagens träning och så tände vi i kaminen och drack te och kollade på desperate housewives (säsong ett, vi är sist i världen) för att skingra tankarna lite. och nu är resten av veckan fullbokad med grejer på och efter jobbet och jag längtar mest efter att det ska bli fredag, för då har jag massagetid, och helg, då vill jag sova. jag blir så utled på min taskiga nattsömn, jag tycker ju att jag följer regelboken, äter bra, tränar, är ute i friska luften, går och lägger mig i tid, dricker inte kaffe efter lunch och jag har egentligen inga problem med att somna, grejen är att jag vaknar efter kanske en timme och kan inte somna om. det är inte ens att jag känner mig stressad eller inte kan koppla av, jag är bara...vaken, när jag inte borde vara det.
men nu måste jag ta tag i det sjunkande jobbskeppet och försöka segla vidare.