när solen skiner, skiner vi

Corn 2011-02-15 00:37 (13 kommentarer)
Jag har antytt och och jag har skrivit om det förr men kanske mer inlindat. Och även icke-inlindat, men det spelar ingen roll, jag vill skriva mer om det:

Vi har haft det dåligt. Från och till i fyra år. Vi har tvivlat. Mest jag, kanske. Vi har surat och suckat och vänt ryggen mot varandra och det har i perioder varit riktigt uselt. Surt och ledsamt. Jag har grubblat och tänkt att det kanske inte kommer att funka. Man kan säga att jag har haft ett fönster på glänt. Vädrat och funderat på andra möjligheter. På att det kanske inte ska vara vi två. Jag har försökt tänka mig själv som ensamstående morsa i någon liten lägenhet.

Inte rakt av i fyra år, förstås. Men mer eller mindre. Ett år gjorde vi vår stora fantastiska USA-resa - hela det året var det relativt bra. En investering i det som var vi, som var familjen. Men sen vände vi näsorna från varandra igen. Bekymrade över skolor och jobb och gården och alltihop.

Men nu. I efterhand: det är lite lättare att se vad som har gått fel. Och sakta men säkert, utan att riktigt veta hur det gick till, arbetade vi oss inåt igen. Det började under hösten och blev allt bättre under vintern. Vi har inte haft långa diskussioner. Vi har inte pratat om himmel och jord i många timmar åt gången. Vi har inte rest bort på någon romantisk weekend. Vi har bara vänt oss inåt en smula. Lyft blickarna mot varandra. Jag har stängt det där fönstret.

Och milde himmel vad skönt det är. Jag kan inte säkert säga att vi kommer att bli gamla ihop men jag går inte och grubblar längre. Nu är nu och saker blir bättre och bättre.
Och plötsligt SER vi saker. Varann. Jag ser hans pojkbusiga blick, hans kalufs som fortfarande är lika tjock och snygg som för elva år sen. Jag ser det goda han gör för mig. Vi kramas, vi håller varandra i handen igen, uppmuntrar och frågar. Och han ser MIG igen. Om jag piper förbi i vardagsrummet spritt språngande näck för att hämta något, när han sitter där och pratar i telefon, så lyser han upp och gör tummen upp åt min skumpande och trötta barnafödarkropp. Vi pratar om att bygga om köket och vi pratar om semestrar och att vi i sommar MÅSTE lära vår då sjuårige son att cykla. Och jag behöver inte hela tiden brasklappstänka "OM vi fortfarande är ihop då".

Och på alla hjärtans dag (ni vet redan att jag inte alls har något emot alla hjärtans dag, utan att för den skull vänta mig eller kräva någonting just då) så skriver jag ett litet kärleksbrev till honom och på väg till jobbet får jag ett litet litet kort svar men som är så fint i all sin enkelhet, skrivet på lite dialekt, att jag hickar till och gråter i en minut.

Vi är förstås inget perfekt par. Det finns inga garantier för något alls, gud vet att vi har brister och saker att jobba med, eller helt enkelt skavanker och dåliga sidor som får hänga med även fortsättningsvis, men det här är så lugnt och fint och alldeles bra just nu. Och jag är lugn in på djupet i det.

Vår lilla enkla svenniga charterresa var som en bekräftelse på allt det här. Att jodå, nu är det bra, nu är vi på rätt väg.
Och i höst firar vi tio år som gifta. Det ni. Undrar om vi kan få någon slags bragdmedalj för det?

Pocks

Uäää. Jag måste gråta innan allt fortskrider. Det är SÅ underbart.

2011-02-15 07:17:34

Pocks

Och bragdmedalj får ni. Jag lovar. En stor och fin. Hälsar hon som aldrig på riktigt tvivlat på er kvartett, även om garantier inte finnes någonstans. Ni är liksom familjen för mig. La familia.

2011-02-15 07:18:34

EvaP

Ja, ni är värda en bragdmedalj. Det gör mig glad att det lönat sig för er att kämpa.

2011-02-15 08:46:34

Nimfea75

Vackert!

2011-02-15 09:28:41

goof

Vad härligt! Som utomstående är det svårt att förstå varför det finns tvivel i ett liv där det finnes "allt"-barn, gård, jobb, musikintresse osv. Jag har alltid tyckt att du beskriver ert liv som så härligt. Och ja, det är klart att jag som läsare som tar del av någon liten procent inte har hela bilden, och livet är ju upp och ner och tvivel och att välja och välja om, men jag blir ändå glad att läsa att ni är på rätt väg. <3

2011-02-15 10:16:28

Corn

goof: tja, som du säger - man delar ju inte med sig av allt här. och det där med barn och gård och jobb och musikintresse säger ju inte så mycket om RELATIONEN egentligen. Även om man har "allt" Har man allt det där men saknar kommunikation, intresse, tid, så kan det ju vara dåligt ändå, liksom.

2011-02-15 10:23:42

Corn

obs, goof, jag menar inte att låta sur, bara försöka förklara att det förstås inte alltid är som man tror och så vidare. och att jag har legat lite lågt med att skriva om det dåliga.

tack för fina kommentarer, allihopa. <3

2011-02-15 10:26:46

Bonita!

jag har förstått att det varit så och är glad att ni hittat tillbaka till allt det bra. kram

2011-02-15 10:42:59

Dorizzz

:)

2011-02-15 12:16:51

.jag

heja!

2011-02-16 05:59:22

pooboy?

Så bedövande vackert skrivet. Får is på ögonen!

2011-02-16 08:05:45

Fashio-Joh

Åh vad fint skrivet! Och viktigt, också. Jag tänker ibland om man är för tillrättalagd, för dålig på att skriva om det dåliga. Som är viktigt som sagt. Att prata om hela spektrat, jag tycker nog det. jag ska bli bättre. En ögonöppnare!

2011-02-20 22:25:02

Corn

Tack, vänner. Tack.

Fashio-Joh: Åh. Vad bra!

2011-02-21 13:09:53


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2004-10-03
Antal texter
1 138
Övrigt
Valspråk

Jag tar ett helvete i taget.