Månadsgammal

Ja, så stor är den lilla kultingen som sover så sött här i sjalen just nu.
Och sitter och försöker greppa alla de där vanliga tidsbegreppen.
Var tog januari vägen?
Hur kan det bara vara en månad sen jag krystade fram honom?
Har det verkligen funnits en tid utan bäbis?

Jag har börjat inse att det inte är nån idé att försöka få nåt annat gjort under dagarna, men får samtidigt lite små-ågren över allt som inte blir gjort, trots att jag inte har ambitionen att göra annat än hålla ungen mätt, lagom varm och torr - och därmed förhoppningsvis nöjd.
Jag pendlar mellan att vara rätt nöjd i min lilla bubbla och att känna mig helt satt på undantag från resten av världen, borträknad som allt annat än matmaskin.

Och jag försöker tänka att det inte är konstigt om jag inte fått ordning på alla känslor och alla rutiner på bara en månad, med tanke på hur stor förändring ett barn ändå innebär. Men jag snubblar ju rätt ofta på den där svårigheten att ta in att det FANNS en tid innan. Att det bara ÄR en månad. Det känns ju så mycket mer. Och som ingen tid alls.
Ja, ni fattar - det är rörigt som fan helt enkelt.

Åsså får jag lite panik när jag tänker på hur månad efter månad ska rusa iväg i samma takt som januari och snart halva februari har gjort, för snart har jag ingen liten söt bäbis längre utan en stor söt unge och jag kommer sitta där och inte fatta var bäbisen och tiden tog vägen...