I mitt bildbibliotek

Jag kan bara inte sova i natt. Det är alldeles för mycket som snurrar i huvudet. Och sängen är stor och tom.
Det har ju ändå precis varit helg. Vi har sovit sida vid sida. Dessutom har jag fått hudkontakt i massor. Och sex. Istället för att känna tillfredsställelse så skriker hela mitt väsen efter mer. Nu är sängen ekande tom.

Jag fastnade bland bilder från kärleksåret 2009. Vi var nog inte mer kära då än nu, men sen Grodan föddes är det så mycket mindre bilder på Sambon och mig. För att inte säga näst intill inga. Men 2009 vimlar det av bilder. Och vi är nära, kära och lyckliga på varenda bild. Vi reste en del det året. Vi var i Italien, Finland, Grekland och semester runtom i Sverige. På nästan alla bilder skiner solen och vi är sommarbruna långt in i oktober.

Hjärtat flämtar och jag vill bara inte krypa ner i den stora sängen ensam. Jag börjar sätta ihop ett fotoalbum. Bilderna förtjänar att sättas ihop. 2009 förtjänar att bli till bok. Det var ett sagolikt år. Så far tankarna in i en bana jag inte förutsåg.
Jag har inga foton från tidigare förhållanden. Jag har nog inte kastat dem. Jag tror faktiskt att de aldrig funnits. Jag försöker tänka efter. Jag hade några bilder på ex-sambon. Men det var bilder han skickade på sig själv innan vi hade träffats. (vi träffades via nätet på en chatt) Så bilderna var ju på honom men hade inget med mig att göra. Jag tror att jag rensade bort de bilderna i någon av mina många flyttar. Sen tror jag att jag har slängt ett id-foto på en gammal pojkvän. Men samma sak där, det var ett kort på honom taget innan jag fanns med i hans liv. Och dessutom var det ett sånt där kort man tagit i en automat till körkortet eller nåt.

Men sen tror jag faktiskt inte att det har slängts fler kort. Och jag tror inte heller att det finns fler kort. Inga bilder där jag och killen är lyckliga. Ler och pussas. Inga bilder där vi umgås med vänner på sommaren. Inga festliga bilder från någon midsommar. Eller småfrusna sommarbilder där han har armarna om mig och vi sitter invirade i en filt.

Rimligtvis har jag nog haft såna stunder med de pojkvänner jag har haft tidigare. Men ingen kamera var där och fångade stunden. Sambon och jag har massor. Och jag tycker ändå att vi har varit dåliga att använda vår lilla röda fina kamera som Sambon kom hem med en dag.
Hjärnan låter tankarna fortsätta iväg utom min kontroll.
Om all den här kärleken som vi har idag skulle med tiden surna och bli till bitterhet, då tror jag inte att jag överlever dessa bilder. Om jag tänker på vad jag har känt för vissa pojkvänner efter det tagit slut, och så tänker jag att de känslorna skulle ha blandats med bilder i paritet med de bilder jag nu har på Sambon och mig. Jag skulle gå sönder. Mitt av. Poff. Så var jag itu. Bitterheten blandat med bildminnen från en tid då lyckan var total. Nix. Nope. Mitt hjärta klarar inte sånt.

Jag bestämmer mig för att ta kontroll över tankarna. Dels för att jag har ett väldigt negativt tankemönster pga hus-strul. Dels för att jag inte vet vad framtiden har för oss. Och dels för att det tjänar ingenting till att tänka tankarna. Lyckan bor hos mig nu. Det är allt jag vet. Sängen må vara tom och kall. Men lyckan bor hos mig nu. Och bilderna från kärleksåret 2009 är vackrare än vackrast. Så inget domedagstänk. Inte solka ner dem med dyster framtidsfantasier.

Men konstigt är ändå att jag helt saknar bilder från tidigare liv.