När jag flyttade in i lägenheten så sa jag
-Aldrig mer nyproducerat.
Det var för lång väntan för att riktigt passa mig. Lägenheten väntade jag på i drygt 2 år.
Så går vi och köper oss ett nytt hus. Och jag står fast vid mitt förra uttalande. Aldrig mer nyproducerat. Nu har det gått 9 månader sen vi bestämde oss att huset skulle bli vårt och vi har ännu inte flyttat in. Dessutom är det ett jävla massa småtjafs. När man tänker att hela kalaset kostar oss över 4 miljoner så är det verkligen småsummor det bråkas om, men samtidigt blir jag så jävla irriterad hur man tar förgivet att vi ska stå för allt, även sånt som de klantar till med.
När byggarna som bygger övervåningen började så bad vi dem om tre saker.
1. Plasta in trappen så att undervåningen slapp bli full av byggdamm.
2. Skydda trappstegen med något bättre än den papp som låg för stegen då.
3. Skydda trapphuset så inget de bar upp på övervåningen skulle förstöra tapet och vägg.
Till svar fick vi:
1. De skulle ha en lucka för öppningen till övervåningen som skulle göra att lite byggdamm skulle sippra ner till undervåningen.
2. De skulle vara försiktiga i trappen och när de gick in i köket skulle de alltid vara utan skor för att inte göra märken i parketten.
3. De skulle ta in materialet genom fönstret på övervåningen.
Kort sagt, de gjorde inget av det vi bad dem om. Nu är ju tapeten i trapphuset trasigt och svarta märken sitter lite här och var.
- Jaaa, då får vi tapetsera om, blir svaret.
Saken är att vi har fått några extra rullar av varje tapet från hustillverkaren. Det är för att i ett trähus kommer det att bli sprickor i tapeten under de första två åren eftersom huset rör på sig. Därför har vi fått extra tapet för att kunna laga dessa sprickor. Det är nu dessa rullar våra byggare vill använda för att laga skadorna de orsakat. Det behöver ju vara samma färgbad på tapeterna för att det inte ska bli färgskiftningar. Det innebär att de tar av vår reservtapet. Så när tapeten spricker i kanter så har vi inga tapeter. Vill vi då ha det fixat så får vi tapetsera om trapphus, hall och korridor.
Det är fan deras sak att pynta nya tapeter! Inte bara ersätta oss för den rullen de vill ta från oss.
De borde också stå för en städfirma som kommer och sanerar undervåningen. Samt slitaget på vår hallmatta som vi lagt in för att skydda hallen. (Själva la de in en spånskiva innanför dörren som skydd) Trappan har ju också fått några märken.
I hela diskusionen ingår även en elräkning som står i vår byggares namn. Räkningen är på 8000 kronor och hans elavtal har ju så klart varit av absolut sämsta kilowattpris. När vi tog upp frågan så sa han att vi kunde räkna nu vad vi skulle ha betalat om vi hade förhanldat bästa pris så skulle han betala mellanskillnaden. Det blev 1600kr. När vi meddeladade honom detta så var han villig att stå för hälften eftersom vi "båda" hade ansvar att komma ihåg att vi skulle ta över elavtalet.
Vi visste inte ens om att han hade ett elavtal i sitt namn.
Jag blir så jävla förbannad!! Vi ska vara delskylidga till sånt som kostar honom pengar. Men vi ska frikostigt ge bort tapet, mattor, trappor och kök till hans byggare.
Jag ångrar fan att vi inte gjorde som svärfar sa. Förbjöd dem att använda något av vår undervåning. De skulle ha fått ställa dit en byggbod. Det känns som om vi har bjudit till från vår sida, men möts av kronor och öre-räkning tillbaka.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte