5-minuters-metoden, del2

Jazzie 2011-02-05 16:50 (4 kommentarer)
Första kvällen grinade och protesterade Grodan i 50 minuter. Mormor satt ute i vardagsrummet och tyckte så synd om Grodan.
- Kan jag inte få gå in, frågade hon.
Jag var hård och oresonlig.
- Jag kan väl bara få öppna dörren och titta in då, försökte hon.
Men det var tvärnej.
Sambon hade ont i magen och var av åsikten att Grodan kanske inte var mogen än. Eller kanske drömde mardrömmar. Men Grodmamman satte på sig stålansiktet och stod på sig. Fast hjärtat gjorde ont och jag kände mig långt ifrån tvärsäker.

Den natten vaknade Grodan sin vana trogen några gånger. Men jag behövde inte göra något alls. Han ställde sig upp, grinade en liten stund innan han la sig ner igen.
Kväll nr2 (igår) var Grodan helt slut när det var läggdags. Han somnade medan han åt vllingflaskan och märkte knappt när jag la ner honom i sin säng. Efter någon timme vaknade Grodan och det blev ett himla hallå. Jag stålsatte mig för ännu en tuff strid. Men Grodan gav upp redan efter någon minut. Han vaknade ett gäng gånger under natten. Men ingen utav gångerna blev någon stor sak för hans del. Redan efter någon minut la han sig ner igen. En period under natten var han vaken lite längre. Kanske så länge som en halvtimme. Men han grinade inte och levde runt. Antingen låg han ner, men vaken. Eller så stod han upp utan att göra mycket ljud ifrån sig. Eller så lekte han lite med en tvättflärp han hittade på spjälsängsskyddet. Sen somnade han.

På dagarna är Grodan sitt vanliga glada jag.
Jag ska inte säga att vi är klara med det här. Men hittills har det gått sjukt bra.

Moot

Go lady :-)

2011-02-05 16:53:25

Malena3

Anna Wahlgren rules! :-)

2011-02-05 16:56:56

Morris

Duktiga du och duktiga Grodan!

2011-02-05 17:01:01

Dorizz

Jaaaaa! Man KAN träna grodor! :)

2011-02-05 20:57:24


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte