tre

.jag 2011-02-07 20:56 (3 kommentarer)
och bägge gångerna jag har loggat in för att skriva så skulle jag egentligen ha skrivit något annat, men glömde bort det. och eftersom jag fan vill ha lite BALANS mellan bra och dåligt så kände jag att jag måste skriva det innan jag glömmer det för tredje gången.

när jag var mindre tyckte jag att det var roligt att rita och måla. men har man gått i en sån jävla jante-skola som jag har gjort, när man hela tiden får höra att det man gör är helt värdelöst så tar det liksom bort en del av lusten. och har man varit ihop med såna jävla rikspuckon som jag har varit, som liksom dömer ut en för att det inte är som en RIKTIG konstnär skulle ha gjort, då tappar man väl också rätt mycket av den där lusten som var rätt så flämtande och bräcklig redan innan. nu har jag ju varit ensam ganska långa perioder i mitt vuxna liv, så det har ändå funnits möjligheter att jobba med det där, och ibland har lusten liksom flimrat till långt därinne, men det har varit långt mellan gångerna. och kritisk har jag blivit, ingenting blir bra, ingenting duger och då är det ju inte särskilt roligt. en gång när jag pluggade biologi så skulle vi studera celler i mikroskop och rita av vad vi såg. och det var så sjukt jävla jobbigt för mig att rita när någon TITTADE att jag knappt klarade av det. jag KLARADE inte av det, jag slog igen blocket så fort någon kom i närheten och när vi sedan skulle visa upp våra alster, som inte på något sätt behövde vara konstnärliga, så ville jag nästan dö. alltså, skärpning här, kan man ju tycka. men nej, det fick vara sådär. jag tyckte att jag var sådär värdelös, och med såna förutsättningar är det ju jävligt svårt att hitta lust att skapa.

och åren har bara gått. fast någonstans under ytan har ändå någonting hänt med det där motståndet, den där oviljan, den där känslan av att jag kan inte, jag vill inte, allt jag gör är fult och dåligt och inte PÅ RIKTIGT. det har liksom börjat luckras upp. mycket tack vare mr S, tror jag. för han är lite som jag i det avseendet, fast han är väl inte lika fastmurad i sin ickelust som jag är. eller har varit.

för när vi var och kollade på david lynchs utställning i köpenhamn i julas så kände jag den. lusten. inspirationen. och det är ju lite märkligt, för egentligen tycker jag att david lynch målar ganska obegripligt och lite otäckt. men jag kände liksom att vadfaaan, om david lynch kan måla ut sin ångest, om det nu är det han gör, så skulle jag väl också kunna göra det. inte för att jag jämför mig med david lynch SÅ, men liksom själva konceptet. att det inte behöver vara sådär snyggt och symmetriskt och välordnat och i passande färger. att det inte behöver betyda ett skit för någon utom för mig själv.

det hände ingenting mer då. men så i lördags satt vi, jag och mr S alltså, inte jag och david lynch, hemma i soffan och hade ätit och druckit varsitt glas vin och mr S började rita lite på ett papper och jag satt och slöläste en bok som inte var bra. och då plötsligt kände jag den där lusten flimra till igen. och plötsligt gick jag upp till arbetsrummet och ställde mig framför hyllan där mina block ligger, där mina vattenfärger och penslar ligger, där mina färgtuber och pennor ligger och liksom bara väntar på mig och har så gjort i ganska många år nu. och plötsligt så sträckte jag ut handen och tog fram ett block. hittade lite ritkol som jag inte använt på tjugo år. och så gick jag ner och satte mig i soffan och gjorde en kolteckning. utan ångest över att någon annan var i samma rum och nästan helt utan ångest över att bli kritiserad för att jag ritar som jag gör och inte som en RIKTIG konstnär skulle ha gjort.

det var lite magiskt. fan heller, det var OTROLIGT jävla magiskt. och det var så härligt att få sjunka in i den där bubblan av skapande, där tiden liksom inte finns, när man förvirrat tittar upp och tror att man har ritat en kvart eller så och inser att det har gått fyra timmar. jag har varit borta från den alldeles för länge, helt i onödan, men nu ska jag fan tillbaks dit igen. inte jämt, men lite då och då. lusten ska få flimra och jag ska låta den flimra, jag ska strunta i att jag inte är någon RIKTIG konstnär, för jag ska måla ändå.

det var mest det jag ville ha sagt då. over & out.

Carin

Åh vad jag blir GLAD!

2011-02-07 21:08:50

Bonita!

Yes! Härligt. Vad glad jag blir att du hittat tillbaka. Och så jäkla skönt att du har hittat tryggheten hos mr S så att du känner att du kan. Underbart.
Och nu blir jag så klart nyfiken på det du ritar och målar, men tänker inte be att få se.
kram

2011-02-07 21:12:27

AnnA

Vad kul! Det är ju det man ska ha i livet, de där sakerna man brinner för. De, som gör att man glömmer tid och rum. :)

2011-02-08 13:10:49


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.