sitter på jobbet och det är trögt och motigt. ingenting fungerar och jag är förbannad för att all information om affärssystem-projektet hamnar hos C och möjligen sedan hos mig ifall han tänker på att vidarebefordra mailen, vilket han inte alltid gör. men det har ju blivit bättre, även om jag får tjata och påminna, varför jag nu måste göra det. och förra veckan hade han semester och då stod projektet i princip helt stilla, för det är fan ingen som tänker på att jag faktiskt också skulle kunna jobba med detta på riktigt istället för att sitta och klicka planlöst i ett testbolag där ingenting fungerar. om jag bara fick tillgång till manualer och annan information som C, men inte jag, får.
det känns som att vi är ett A- och B-lag i det här, och så var det fan i mig inte sagt att det skulle vara från början. men nu är det så.
och igår pratade jag och mr S om vad som hade hänt i helgen när han var på fest i sin gamla stad. och jag konstaterade att jag nog hade känt mig helt utanför i det sammanhanget, och han bara "men vadå, det är väl bara att sätta sig och ta en öl och snacka lite skit", och NEJ, det är det inte, det känns som att jag är den enda människan i hela världen (eller åtminstone i mr S' bekantskapskrets) som INTE har ägnat hela mitt vuxna liv åt att förverkliga mig själv och som har hållt på med lite kulturgrejer, musik och teater och sånt, och nu, när de är i 40-årsåldern är de småbarnsföräldrar och liksom helt uppfyllda i det här med föräldraskapet. jag menar inte att det är dåligt, men jag känner inte alls igen mig i detta att det var så stort, så ljuvligt och med ett sådant uppenbart förälskelsskimmer och att man bara kunde stanna upp i stum tacksamhet över detta fantastiska mirakel, jag känner mig helt white trash som bara minns hur det var att vara ensamstående i en stad och ett landskap där jag inte har något socialt nätverk, ingen avlastning, ingenting. jag har slitit och jobbat på löpande band i tung industri och varken haft bil eller körkort utan fått cykla året runt i alla väder och lämna och hämta på dagis och handla och streta hem och laga mat och tvätta och diska och städa och liksom bara försökt orka hålla igång tills barnen somnat och sedan fick jag liksom belöna mig med en värktablett.
och det är klart att det har varit värt det, och det är jättefint att folk känner på ett bättre sätt än vad jag har gjort. men jag känner mig helt utanför, som liksom inte har planerat mitt föräldraskap på ett seriöst sätt utan det var mer jaha, nu blev livet så här för mig, och då är det så det är. och inte en gång har jag formulerat hur stort och mäktigt och vackert det är ens för mig själv och så känner jag mig helt känslokall och så jävla FEL.
jag vet att jag ändå nog för det mesta har varit åtminstone en någorlunda okej mamma, det är inte det. det är mest att jag känner ett sånt utanförskap när jag träffar dom här som framstår som superföräldrar. som lever för sina barn och genom sina barn och fan allt. de som säger att de har ångest för att barnen ska börja på dagis och de saknar barnen så att det gör ONT, när man själv mest har upplevt det som en befrielse när man fick den där dagisplatsen, för jag hade så låg föräldrapenning att jag inte kunde snåla med några föräldradagar utan var tvungen att ta ut för veckans alla dagar för att överhuvudtaget få det att gå ihop, så efter ett år var dagarna helt enkelt SLUT och då var dagis en räddning så att man kunde jobba och få lön och slippa vända sig till soc. och på den tiden var det inte på något sätt självklart att man ens skulle FÅ en dagisplats, det var mer såna grejer man hade ångest för, inte att vara tvungen att lämna barnen nio timmar om dagen. jo, så det känns ju lite sådär när man hör hur jävla bra och riktigt mycket föräldrar folk är, jämförelsevis. där har man ju inte mycket att komma med menar jag.
just nu känns det som att det är mycket utanförskap och jag vet inte riktigt om jag tycker att det är värt det att försöka stånga mig in i någon gemenskap någonstans där jag ändå känner mig som ett ufo. och så tänker jag på det där att det är så mycket enklare att helt enkelt bara avsluta relationer än att upprätthålla dom. eller ännu hellre aldrig inleda några. så slipper man anstränga sig för att ta plats och få någon slags bekräftelse på att man ändå är okej, det vore fan så mycket enklare att låta bli.