På Hypo diskuteras det könstillhörighet och försök till könsneutralisering. Jag läser och känner att jag gärna håller mig utanför. Konstigt. Dels för att jag går igång på såna diskusioner. Dels för att jag tycker det är ett viktigt och roligt ämne att diskutera. Och dels för att jag har en liten kille som ska uppfostras. Så det bör intressera mig. Men det gör inte det. Inte det minsta.
Min värld når tusan inte utanför min egen tomtgräns. Det är galet. Världen borde aldrig få bli så liten. Men den är den. Den är yttepytteliten. Det brinner i Egypten. Revolution pågår. Våra barn uppfostras som pojjke, flicka eller hen. Enligt vad jag snappat upp på facebook så är det handboll som gäller, och det verkar vara viktigt på något sätt. Och det enda som får plats i mitt huvud är min egen personliga drömhelg.
Igår var vi till huset. Skurade ur sovrummen på bottenvåningen. Skurade garderoberna och eldade in kaminen. Att få svabba mina egna golv. Att se brasan spraka i vår fina kamin. Det spelar ingen roll att huset inte alls är inflyttningsklart. Men nästa helg flyttar vi ur Shurgardförrådet och ställer in i sovrummen. Övervåningen kommer fortfarande inte vara klar då, men nu orkar jag inte vänta längre. Vi körde dit tvättmaskin och torktumlare i lördags också. Kaklet i köket var färdigt. Det blev så fint!!! Jag blev helt kär i vårt kök.
Idag åkte vi ut igen. Nu var det utomhus som gällde. Det ligger så himla mycket skräp från alla byggare på tomten. Vi har högar runt alla fyra sidorna av huset. Mycket har ju frusit fast i is och snön. Men vi fick i alla fall iväg en stor hög med papp, plast, frigolit och plåt. Det känns härligt att få göra handfasta saker i och kring huset.
Jag längtar så att jag håller på att gå sönder.
I veckan ska svärfar vara i huset och spika upp en vägg som vi vill ha. Det är många steg kvar. Men vi tar ett i taget.
Till sist vill jag bara säga att min inledning är skriven för att jag ska kunna minnas tillbaka när jag läser den här texten om några år. Era texter kommer inte finnas bredvid, och jag kommer inte längre minnas vad som hände runtomkring.
Åhhhhh ett eget hus. Jag är så avundsjuk så jag spricker. Nytt och fräscht och FINT :-)
2011-01-31 07:02:37
Bonita!
å andra sidan tror jag ju inte att din värld kommer att vara så här liten jämt. Det är nu, när det händer stora saker i er lilla familj som yttervärlden inte riktigt förmår fånga ditt intresse.
2011-01-31 08:46:00
Pocks
Men du ska ju vara i din bubbla nu - stanna i den så länge du bara kan och njut av den. Omvärlden kommer i alla fall tids nog tillbaka.
2011-01-31 08:54:30
kicko
Det låter som en alldeles ljuvlig husbubbla att befinna sig i!
2011-01-31 12:11:04
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte