Sambons och mina olikheter

Jag håller på att längta ihjäl mig efter att få flytta in i vårt hus. När det är dags att sova ligger jag och tänker och planerar vart vi ska ha vad, hur vi ska göra med ditten och datten. Det kan hålla mig vaken i timmar och jag har enorma problem att slå av tankarna.

När det blir morgon är jag otålig att få sätta i alla fall någon eller några av tankarna i verket. Så jag berättar för Sambon vad jag har funderat och tänkt ut. Han värjer sig för min entusiasm och blir antingen tyst, hummar eller säger "Det där kan vi ju ta när vi har flytat in"
Han vill göra det mesta när vi har flyttat in. Det är hans stil. Något annat som är hans stil är också att ha kontroll. Han är inte killen som deligerar eller släpper ifrån sig saker. Nu är detta två saker som lite grann krockar med min stil. Jag vill till viss del projektleda, vilket innebär att planera och strukturera. Dessutom är jag alldeles utmärkt på att själv driva mina små projekt på egen hand. Så hans behov att vara med i varenda grej, men helst inte i förväg, sätter en hel del käppar i hjulen för mig och mitt behov att få utlopp för alla tankar, idéer och funderingar som snurrar allt fortare i mitt huvud.

Nu börjar jag även inse att det finns en del rent praktiska saker som kommer bli jobbiga om inte jag får igenom en del av mina grejer. Fine, jag köper att jag är ÖVERALLT med mina tankar. Och att jag borde få lägga band på vissa saker. Och att vissa saker ska vänta. Andra saker ska vi göra tillsammans. Men inte att allt ska vänta och allt ska gå igenom hans kontroll. För då vet jag precis hur det blir. Vi flyttar in. Har 1000 saker vi måste fixa. Varje helg ger han sig iväg på fixar-runda medan jag stannar hemma med Grodan. Det är det effektivaste än att vi ska hålla på att åka tillsammans för att köpa allt sånt-vi-måste-ha-gärna-nyss. Det var precis så när Grodan kom. Sambon klev in i sin mansroll fullt ut och for land och rike runt (ok, Stockholm runt) och fixade fram skötbord, kräkisar, små babykläder, middag till oss, vällingflaskor, nappar, små leksaker och en pryl att hänga upp mobilen ovanför skötbordet.

Han älskade rollen. Att susa runt och fixa. Men det funkar inte för mig. Inte den här gången. För han ska jobba. Och jag ska vara hemma i vårt hem om dagarna. Bland alla prylar och flyttlådor. Och jag har flyttat för många gånger för att låta inflyttningen ta en massa tid. Jag klarar inte heller av att inte ha verktygen för att kunna få något gjort heller. Alltså måste jag ha vissa saker på plats när jag flyttar in. Även om Sambon vill göra sånt sen. Dessutom måste han låta mig göra lite utan att han vet hur jag gör det. Det går att säga
- Visst, gör så du.

Så idag blev jag så himla ledsen när inget togs emot på rätt sätt. När jag fick tjata mig till att jag ville mäta upp lite saker i huset för att ha måtten när vi vid ett senare tillfälle står i en affär och tänker köpa något. Inte blev mitt humör bättre av att jag har sovit sopigt i flera nätter i rad. Så när vi kom hem gick jag ner och la mig. Sambon tog Grodan på en prommenad.
När jag vaknade någon timme senare kröp Sambon ner bredvid mig.
- Förlåt att jag var så oförstående kring alla dina förslag. Jag ska försöka bättra mig.

Jag som hade tänkt ut ett långt tal jag skulle dra för honom behövde nu inte säga mycket. Vi pratade en stund. Nu tänker jag se till att driva igenom några av mina projekt. Istälelt för att fråga honom tänker jag berätta vad jag ämnar göra. Inte alla mina tankar. Men de viktiga.
Jag älskar honom sanslöst för att han förstår att han inte alltid förstår.