Jag har en sån riksdålig dag idag. Fastän på pappret ser det ut att ha kunnat varit en riktigt bra dag. Men icke. En konstant olustkänsla och att inget är riktigt som jag vill ha det. Precis allt är lite skevt.
Idag är det måndag, vilket är vägdag. Nu väger jag mig ju så klart varje dag eftersom jag inte kan låta bli att tjuvkika. Men måndagar är dagen då vikten räknas. Idag har jag gått ner 10kg. Det var väl bra, så säg. Ja, de första 9kg var väl rätt ok. Men jag har fan kämpat i 9 veckor för det här jävla kilot. 9 veckor!! Det är så ofattbart.
Det värsta är att jag inte tycker att jag har lämnat VVs kostprogram. När jag har ätit onyttigt så tycker jag mig ha gjort det inom budgeten. Utom kanske några veckor i december. Så klart kan detta inte stämma. Gissningsvis har jag börjat underskatta sakers värde. Slarvat med vägning och mätning. Uppskattat saker skevt (där är ordet igen som representerar dagen). Men det har inte KÄNTS så. Och det är vad som är så värdelöst. Men nu har jag i alla fall gått ner det där jäkla kilot. Till slut. Det har funnits stunder då måndagsvägningen gjort att jag bara velat grina.
Jag vet inte hur jag ska klara de sista 4kg. Men det ska gå. Ärlig. Envis. Och låta det ta precis så lång tid det tar.
Men ärligt känner jag mig inte som en urkraft just nu.
Grodan har haft en dålig dag han med. Grinig, gnällig och det verkar bara krypa i kroppen på honom. Han vet att han inte vill, men inte vad han vill. En dålig Grodandag kombinerat med en dålig mammadag. Inte världens bästa måndag med andra ord.
Sambon gick och la sig för en stund sen. I ett annat rum för att få sova lite bättre. Jag saknar honom. Inte för att han sover i en annan säng i natt. Utan för att det känns som om vi har så liten tid tillsammans. Det är tidiga mornar och tidiga kvällar för honom. Grodan gör att jag lever i efter ett annat schema. Jag saknar vår beröring. Jag saknar våra kroppar. Jag saknar vår närvaro. Jag saknar vår nakenhet. Hans hud och min hud. Jag saknar att prata innan vi ska somna. Jag saknar att åka till jobbet tillsammans. Jag saknar honom innuti mig. Jag saknar honom bredvid mig i sängen. Jag saknar honom liggandes bakom mig i soffan. Jag saknar oss. Jag saknar oss ofantligt just idag. Jag vill gå en trappa upp och krypa ner i sängen alldeles tätt intill honom. Jag vill vara naken utmed hela honom. Jag vill andas hans hud.
Jag vill bo i vårt hus, med min sambo, i vårt liv. Och jag vill att vårt liv ska innehålla lite mer oss just nu.
Jävla skitdag.
Men snart är ni där. Det tröstar inte i dag, jag vet, men ni har det inom räckhåll. Kram och grattis till de tio. Poco a poco, lentamente, linda!
2011-01-24 22:33:24
Carin
Det låter som att det är dags att be mamma och pappa om barnvakt en kväll och ta ut sambon på finmiddag.
2011-01-25 10:48:51
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte