jag vet inte varför jag är på så himla dåligt humör. man kan tro det är pms, men det är det inte. man kan tro det är vintern, och det är det nog delvis, men idag töar det. idag har jag sett jord och gräs för första gången på jag vet inte när. men mot slutet av veckan ska det bli kallare igen. kanske är det därför humöret inte vill ge med sig utan ligger och skvalpar ungefär i jämnhöjd med fotknölarna. kanske är det för att den där förbannade utanförkänslan på jobbet inte riktigt ger med sig. för att jag för helvete inte vet i vilken ände jag ska börja eftersom jag är så satans mycket efter och för att det känns som att det som är just mina specifika arbetsuppgifter kommer allra längst ner på dagordningen när det gäller att få in dom i det nya systemet. kanske är det för att nacken bara värker och värker precis hela tiden. kanske är det för att mr S ska åka på den där festen i sin förra stad och jag inte riktigt kan förlika mig med tanken, fastän jag inte alls VILL följa med och fastän det inte på något vis är rimligt att begära att han skulle låta bli "för min skull", jag skulle fan tappa respekten för honom om han gjorde det, lät bli alltså. men ändå. det är inte kul när han bokar biljetter så att vi inte hinner ses på fredagen och han kommer hem efter att jag har lagt mig på söndagen. det är förstås otroligt småaktigt av mig eftersom jag träffar honom alla andra dagar och hans vänner nästan aldrig, men det kan inte hjälpas, när jag helt ärligt känner efter innerst inne så är det så jag tycker. det är förstås inte samma sak som det jag säger och visar. men det bidrar väl också till mitt dåliga humör. även om jag försöker fokusera på att jag slipper åka land och rike runt, slipper träffa folk, istället ska jag ha en myshelg med hundarna med massor av egentid, långpromenader, dricka te och äta goda mackor framför tv:n istället för att laga middag, läsa deckare, se evighets-dvd-boxar och inte träffa en människa, precis såna saker som jag gillade att göra förr, men det hjälper inte riktigt ändå, inte ända upp till ytan.
och hela gårdsplanen och uppfarten består av ett tjockt lager med blankis och jag kan knappt vända bilen för den står bara och spinner. och eftersom jag har så JÄVLA ont i nacken så försöker jag undvika att backa, åtminstone med precision. idag när jag kom hem så stod jag och gasade och gasade och försökte komma loss och var ute och sandade bakom hjulen och in i bilen och försöka igen, och en granne stod och ropade att jag skulle köra ner till vägen och ta ordentlig fart och backa hela vägen upp, men om det hade varit så lätt så hade jag väl för fan GJORT det, det är väl inget jävla NÖJE att stå där och gasa och varva motorn och slira med hjulen i tusen år bara för att få bilen så mycket ur vägen att mr S kan komma upp med sin - eller förlåt, hyrbilen.
ja, och så är jag trött också. vi gick och lade oss vid tiotiden, men inte FAN kunde jag sova. först kunde jag bara inte sova, sen gnällde S-hunden för något, sen var det för varmt, sen var jag törstig, sen snarkade mr S, sen gnällde S-hunden igen, sen var det för varmt igen och sådär höll det på. när klockan ringde i morse var jag vaken och det kändes som att jag hade varit det större delen av natten.
LJUSPUNKTER, jag behöver några såna. det känns som en evighet till helgen, till lönen, till våren. och jag är på dåligt humör. det här håller inte.