jag är rädd för en massa saker som förmodligen är helt normala. krig, obotliga sjukdomar, naturkatastrofer, rattfyllon; helt enkelt att någonting hemskt ska hända mig eller människor som jag bryr mig om.
och jag är även rädd för att vara rädd. alltså att rädslan liksom ska få ta över och styra hela ens liv. vi har såna tendenser i familjen nämligen. om jag ringer till min mamma till exempel, så måste jag alltid säga "ja hej det är .jag, ingenting har hänt" skitsnabbt, för annars tror hon att jag ringer för att berätta att det har hänt något fruktansvärt. inte för att jag tror att jag skulle ringa min mamma om något fruktansvärt skulle hända mig, men det tror hon. varje gång.
om väderleksrapporten utlovar halka eller snö eller någon annat mer extrem väderlek så måste min mamma ringa oss, sina barn, och säga att vi ska stanna hemma, och om vi mot all förmodan måste ge oss ut så måste vi köra försiktigt och ringa när vi kommit fram. så att hon vet, annars går hon bara omkring och oroar sig och kan inte sova.
och sådär är det med ALLT, vi måste liksom ha två dagordningar, en för saker man kan prata öppet om och en med sånt som inte mamma får veta, för hon reagerar genast med katastroftänkande. ska man gå ut en kväll så kan någon lägga något i ens glas på krogen, eller så kan man bli nedslagen på vägen hem, eller varför inte nedmejad av ett rattfyllo. ska man åka på semester så kan planet störta, naturkatastrofer inträffa eller så kan man bli rånad, misshandlad, våldtagen eller mördad, det senare kan naturligtvis även ske på hemmaplan när man minst av allt anar det. ska man köpa hus är det garanterat fullt av både mögel, asbest, radon, husbock, strömförande elledningar och underminerade bärande konstruktioner. ska man åka och bada kommer man att drunkna, ska man cykla är det samma sak som att ramla, slå huvudet i en trottoarkant och spräcka skallbenet. och detta är bara vad vi vuxna kan råka ut för, skaffar man dessutom barn är det så mycket som kan gå fel och så mycket hemskt som kan drabba dem att det inte ens är någon idé att glädja sig.
och när man har levt med detta i hela sitt liv så är det fan omöjligt att inte bli påverkad, men jag försöker att tänka annorlunda, logiskt, rationellt och det lyckas någorlunda för det mesta.
men jag är LIVRÄDD att det ska få ta över, som det har gjort med min mamma, och liksom genomsyra och dominera allting. och jag fattar ju att det här är allra mest jobbigt för min mamma, men det är inget vidare att vara en av dom som hon projicerar alla sina miljarder nojor och hangups på heller. det tar energi och det tär. och jag är rädd att jag ska bli likadan, att rädslan ska få styra mitt och min familjs liv också, det är det här med arv och miljö och så.