T ringer och vi pratar om ifall jag ska komma dit till helgen eller inte. jag har knappt några pengar alls och det har inte han heller, och jag tänker att han är pank för att han hela tiden väljer att droga bort sitt liv och jag är pank för att jag hela tiden väljer att åka dit och titta på. det borde ha kunnat vara annorlunda, men det är det inte. jag är inte en så viktig del av hans liv och kommer aldrig att bli det heller, och vi vet båda att det förhåller sig så och att det inte är bra, men det känns inte som om någon av oss har kraft nog att förändra någonting, åt vilket håll vinden än skulle blåsa.
det är så jävla tomt och ödsligt och det ekar i luren; du är så vacker när du ler i telefon. och jag vill så gärna att allting skulle vara annorlunda men det blir aldrig annorlunda, det är tydligen meningen att det ska vara så här nu och den insikten gör ondare än någonting annat. det rinner förbjudna tårar över mina kinder utan att jag kan göra någonting åt det, min kropp lyder inte längre, den slår sig blodig mot insidan av brunnslocket och jag kan ingenting göra åt det, inte det minsta.
han hör mig gråta men jag skiter i vilket.
och han säger att han älskar mig, men det är bara ord.