Ensamtid

Sitter vid köksbordet, alldeles vid fönstret. Dricker en kopp kaffe. Har tända ljus på bordet. I övrigt är det bara datorns surr och klockan i köket som hörs. Jag ska aldrig skaffa en klocka som tickar högt. Men här hör det hemma eftersom jag har växt upp med det här tickande ljudet.
Grodan sover i rummet bredvid. Sambon har susat iväg till Jönköping och blir borta över natten. Det känns som om det bara är jag hemma.

Det fanns en tid då jag hade överflöd av ensamtid hemma. Då det bara var jag, dammråttorna och posten som delade liv. För det mesta gillade jag ensamtiden. Mitt hem har alltid varit min borg. Där jag klär av mig alla sociala sidor och bara skrotar omkring och är så där småäcklig i största allmänhet. Men det fanns stunder då ensamtiden grävde stora hål i hjärtat på mig. Då blev jag i regel arg på posten. Hatade den där den låg på hallmattan. Ovillig att flytta på sig. I ren protest mot ensamheten vägrade jag röra posten. Det kunde gå dagar, ibland veckor utan att jag rörde den växande högen på golvet. Klev bara över den. Var jag riktigt bitter klev jag på den.

En gång låg det ett litet paket mitt i den hatade högen. Det var ett paket med små änglar och en cd-skiva skickat från en vän. Paketet låg där i flera dagar utan jag visste att ensamhetens plåster låg där under och värmde. När jag tillslut lyfte upp högen hade den värsta bitterheten redan lagt sig. Som jag hade behövt hittat det där samma dag det kom. En vän som gjorde precis rätt sak vid exakt rätt tidpunkt. Trots att hon bodde många mil bort. Kommer du ihåg det Pocksan? Kommer du ihåg brevet du skickade mig? Det är än i dag nog den bäst timade vältanken som någonsin varit riktad mot mig.

Nu är ensamtid något helt annat. Ovanlig. Lite magisk. Och oerhört lyxigt.
Så jag sitter här och myset i all stillhet tills stunden tar slut och det låter från sovrummet.