Jag vill att det ska funka

Fick en ny spiral insatt i onsdags. Den gör ont. Menssmärtor och blödningar. Barnmorskan sa att det kunde blöda. Jag undrar hur länge. 2 alvedon och en ipren gör livet lättare. Men just nu känns det som om den inte kommer att få sitta kvar. Det är skit tycker jag. För jag vill verkligen inte ha något annat preventivmedel just nu. Och tanken att gå utan är för tillfället otänkbart.

En månad var jag utan. Det hann bli ett graviditetstest taget. Shit så nervös jag blev. Jag vill ha ett barn till. Det vill jag verkligen. Och på de allra flesta plan skulle det inte göra mig så mycket om de kom så här tätt. Men jag orkar inte ens med tanken på att bli gravid när det råder denna diffusa status om min egen hälsas tillstånd.
Om jag ska ha diabets så fine. Då har jag det. Om jag ska ha högt blodtryck, så ok då. Låt gå. Men jag vill ha tydliga diagnoser. Eller ja, i min värld ser jag det som tydliga beslut. Bestäm er! Säg vad som är skit med mig och jag får hantera det. Men sitt inte där och humma och mumla.

Fattar väl jag att det inte är för en läkare att bestämma sig. Men det känns så. Det är vad jag vill att de ska göra. Hur som helst, tanken att jag inte vet om detta är tillfälligt som ska bli bättre, eller om havandeskapsförgiftningen har gett mig mer permenenta problem vill jag veta. Och jag vill vara på det klara med det innan jag kliver in i en ny graviditet. Så jag vill verkligen att den här spiralen ska fungera. Att det som gör ont ska sluta göra ont och blödningen försvinna för att sen bara återkomma en gång i månaden. Men känslan jag har i magen säger att så blir det inte. Att den här åker ut inom kort och så får jag ta till de där jävla minipillrena som jag inte vill ha.

Snön fortsätter falla och Sambon sitter i en bil från Jönköping. Jag är inte helt nöjd med det heller.