vi hängde i samma kretsar och vi lärde känna varandra på några halvtråkiga fester i slutet av 80-talet. jag minns särskilt en gång när vi satt i ett kök och av någon anledning började vi prata om vad som var motsvarigheten till människans knä och häl i djurvärlden, vi hade olika uppfattningar och ingen kunde förstås ge sig. vi blev kvar i den diskussionen och i det köket resten av kvällen. några dagar senare fick jag ett brev på posten, du hade varit på biblioteket och kopierat en sida ur en anatomibok som bevisade att du hade rätt, och till detta hade du skrivit ett högtravande brev på maskin där du lät meddela att mina bristfälliga kunskaper härmed hade rättats till tack vare din insats. jävlar vad vi har skrattat åt det brevet i alla år.
du hade en flickvän, jag hade en pojkvän, men vi träffades oftast ensamma du och jag; hon praktiserade på ett behandlingshem, han jobbade jämt. men du och jag var ofta lediga samtidigt och, skulle det visa sig, hade många gemensamma intressen. hästar till exempel, vi hängde ofta i stallet, vi red i samma grupp i åratal. du lärde mig köra bil. vi började gjuta tennsoldater tillsammans, fråga mig inte varför eller vems idé det var, men roligt hade vi. ibland kollade vi på film, men oftast satt vi bara och fikade och pratade, pratade, pratade. vände och vred på världsproblemen och hade möjliga lösningar på allt.
och omkring oss har det stormat, skilsmässor och kriser och problem har forsat förbi och tvingat oss att trampa vatten eller simma åt olika håll, men på något sätt var vi två ändå alltid stått orubbliga mitt i stormens öga. jag har tvivlat på mycket, men aldrig på vår vänskap; aldrig på den trygghet som du utstrålade.
och så kom en dag. den dagen då du ringde och berättade att du var på sjukhuset, att de hade hittat en tumör i levern och att det varken gick att operera eller transplantera. jag tror alla var lika chockade, du hade ju inte varit sjuk, bara lite trött, men det hade vi ju tänkt nog var lite allmän vintertrötthet, och haft ont i ryggen, men du hade ju gått till företagshälsovården och de hade rekommenderat dig att börja styrketräna, och det hade du gjort. och vi skulle ju för fan springa göteborgsvarvet några månader senare, vi hade ju suttit och pratat träningsupplägg och kilometertider för bara några veckor sen, då kan man väl för fan inte ha cancer.
men jo, det kunde man. och det var så illa att du inte ens hann komma hem från sjukhuset, det gick så fruktansvärt fort. och på ett sätt var det väl bra när det nu ändå inte fanns någonting att göra. att du slapp ligga i åratal och plågas och bara bli sämre och sämre. och det var ju lite så du var, allt eller inget. ska man dö kan man lika gärna göra det rejält och på en gång, skulle du förmodligen ha sagt.
och jag har skrivit om saknaden förut och jag kan skriva om den tusen gånger till, för den försvinner aldrig. den finns alltid kvar.
PH, det finns ingen annan än du som jag kan tillägna dagens tema. vi ses. någonstans, någon gång. inte här, inte nu, men sen.