Välmening som inte prickar rätt
Jazzie 2010-11-10 22:53 (3 kommentarer)
Jag gillar verkligen mina svärföräldrar. De är oerhört rara och jag trivs i deras sällskap. Men ibland vill deras välmening inte känna några gränser.
På måndagar är de båda lediga, så om vi inte träffat dem under helgen brukar de fråga om de får komma över och leka lite med Grodan. Och självklart är de välkomna. Så de kommer. Gärna mitt på dagen. Med kaffebröd. För de kan inte med att komma tomhänt.
De vet mycket väl att jag håller på med viktväktarna. Men att komma tomhänta? Eller att komma med bullar bara till sig själva men ingen till mig? Nej, det skulle bara inte gå. Så de kommer med någon sött till kaffet till oss alla tre. Jag säger tack, men nej tack.
I måndags kom de med kokosbollar.
- Såna kan du äta, säger de. Det är bara äggvita, lite kokos och så.
Och fine, det är nog ett av de bästa val av gott-till-kaffe man kan välja. Men de kommer med en påbörjad låda. Och inte tar de den med sig när de åker.
- Några till Sambon också, säger de bara.
Fast Sambon äter dem inte. Istället gör jag det.
De vet ju inte hur jag beter mig när ingen ser. Hur jag inte klarar av att hålla fingrarna i styr. Vilka svårigheter jag har att kontrollera mig.
Nu blir jag faktiskt inte arg. FÖr jag tycker inte det är deras jobb att hålla mig i schack. Och de vill ha sitt fikabröd till kaffet. Till och med jag skulle ha svårt att komma med kaffebröd till mig själv men inte till personen jag besöker.
Att jag ska gå ner i vikt är mitt ansvar. Och till det hör det även att ta kontrollen över mina begär. Inte att begära av min omgivning att de tar bort allt att vilja begära.
Så inom mig ler jag och tänker att de är för söta. Inte riktigt på det sättet jag hade valt, men ändå. De är söta. Rara.
Kokosbollarna var goda. Och jag har ändå hållt mig till programmet och inom ramen för det jag får äta.
På måndagar är de båda lediga, så om vi inte träffat dem under helgen brukar de fråga om de får komma över och leka lite med Grodan. Och självklart är de välkomna. Så de kommer. Gärna mitt på dagen. Med kaffebröd. För de kan inte med att komma tomhänt.
De vet mycket väl att jag håller på med viktväktarna. Men att komma tomhänta? Eller att komma med bullar bara till sig själva men ingen till mig? Nej, det skulle bara inte gå. Så de kommer med någon sött till kaffet till oss alla tre. Jag säger tack, men nej tack.
I måndags kom de med kokosbollar.
- Såna kan du äta, säger de. Det är bara äggvita, lite kokos och så.
Och fine, det är nog ett av de bästa val av gott-till-kaffe man kan välja. Men de kommer med en påbörjad låda. Och inte tar de den med sig när de åker.
- Några till Sambon också, säger de bara.
Fast Sambon äter dem inte. Istället gör jag det.
De vet ju inte hur jag beter mig när ingen ser. Hur jag inte klarar av att hålla fingrarna i styr. Vilka svårigheter jag har att kontrollera mig.
Nu blir jag faktiskt inte arg. FÖr jag tycker inte det är deras jobb att hålla mig i schack. Och de vill ha sitt fikabröd till kaffet. Till och med jag skulle ha svårt att komma med kaffebröd till mig själv men inte till personen jag besöker.
Att jag ska gå ner i vikt är mitt ansvar. Och till det hör det även att ta kontrollen över mina begär. Inte att begära av min omgivning att de tar bort allt att vilja begära.
Så inom mig ler jag och tänker att de är för söta. Inte riktigt på det sättet jag hade valt, men ändå. De är söta. Rara.
Kokosbollarna var goda. Och jag har ändå hållt mig till programmet och inom ramen för det jag får äta.
crackgrrl!
Fast jag tycker det ar taskigt av dem att komma med kokosbollar nar de VET att du forsoker ga ned i vikt. Jag har stenhard viljestyrka och kan ga forbi en hel buffet med farsk pasta, nybakat brod, inbakad kyckling, dumplings och ALLT man kan tanka sig, plus dessertbord med minst 5 olika tartor, choc chip cookies, brownies etc (film-lunch! ca 3-4 dagar i veckan) och i stallet bara lagga lite gronsaker och isbergssallad pa min tallrik.... MEN om vi har kakor, kex eller nagot annat onyttigt hemma finns det inte ens chans att jag haller mig borta. Sa, visst ar det ens eget ansvar. Men ju mer ens familj och vanner kan hjalpa till, desto battre... det ar jobbigt nog som det ar ibland. Tycker i alla fall jag! Fast du verkar ha en lite battre installning till det hela. :)
2010-11-11 02:27:41
Moot
Huh det där är jättesvårt för man kan ju inte tvinga folk runtomkring en att också avstå... Men jag är precis likadan... FINNS det så äter jag eller har något tagit MED sig eller bjuder hemma så har jag svårt att motstå. Både för att jag inte har någon karaktär och för att jag inte vill såra någon. KNÄPPT!
2010-11-11 06:54:34
Betty
Men kan du inte säga till dem att du inte ill att de ska ta med sig nåt till dig just nu, när du viktväktar? Och att du säger till sen när du är klar, och att du gärna vill att de tar med nåt då? Kanske lätrtare för dem att fatta om du säger det så, som nåt inte permanent utan under en tid, alltså, de gör inte fel, det är bara just nu du håller på med vikten.
2010-11-11 09:26:20
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte