ja, bevisligen så överlevde jag en helg in my home town än en gång. men så himla roligt är det ju inte. det är inte särskilt roligt att bli liksom ditkommenderad och behöva tjafsa om vilken tidpunkt man ska åka hemifrån. när jag hade den här diskussionen med min mamma så sa jag bland annat att vi måste ha tid att rasta hundarna ordentligt innan vi åker eftersom de ska sitta i bilen ganska länge, och då säger min mamma att vi kan väl stanna någonstans utmed vägen i så fall. och då handlar det väl för fan inte om att vi MÅSTE vara framme en viss tid för att hjälpa till innan, då handlar det ju BARA om att hon vill bestämma att vi ska åka vid en viss tidpunkt. tycker jag, men jag orkar inte diskutera detta. ja, hur som helst så "fick" vi ju åka senare. från början var det sagt att middagen skulle vara vid halv tre-tre, men eftersom vi nu skulle komma "senare" än vad min mamma från början trott så ringde hon till mina syskon och sa att de inte behövde komma förrän vid fyra-halv fem. så det blev som min mamma ville, fast med en viss tidsförskjutning. listigt av henne.
så när vi kom dit så skrek min mamma åt mig att genast gå och ställa undan väskorna och sedan komma ner till köket och hjälpa till. jag hjälpte till, det vill säga, jag gjorde sallad. det var gjort på fem minuter, allting annat var redan klart. det skulle vara gående bord, så det behövde inte dukas, och pappa hade burit in extrastolarna i finrummet. jag tror att min mamma gör så här för att hon tycker om att köra med mig, övervaka hur många tomater jag tar, kommentera att jag skär gurkan på fel sätt, "men fattar du inte att du ska ha i paprikan också?", och tycker jag att det inte behövs någon dressing så tycker hon att det är väl självklart att vi ska ha det, och om jag GÖR dressing så tycker hon att nej, det blir för många smaker samtidigt. hon vill markera att det minsann är hennes revir och hon är alfahonan, jag kan inte tolka det på något annat sätt.
ja, sen när allt var klart efter fem minuter så bara satt vi där, vi har ju inte så mycket att säga till varandra och allt som skulle göras var ju redan gjort. så mr S och jag gick ut med hundarna på en skogspromanad i väntan på att mina syskon skulle dyka upp.
min syster har tre barn och de är enligt mig alldeles ohyggligt bortskämda. för det första så bemödar de sig inte ens med att komma in och hälsa utan hasar direkt ut i vardagsrummet och slänger sig framför tv:n, och när min syster säger åt dom så reser de sig på sin höjd, säger "hej" och dimper ner igen. ok, tonåringar är slöa, men det får väl ändå finnas gränser för hur man uppför sig när man är borta, tycker jag.
och min mamma hade stått och gjort fyra olika sorters pajer, sedan hade hon gått och KÖPT två såna här findus-eller-felix portionspajer som hon stod och mikrade när mr S och jag kom tillbaks, "för de stora pojkarna äter inte hemmagjorda pajer", och den minsta gillade bara pannkakor, så då hade hon förstås gjort pannkakor till honom. och ingen av dom gillade marängtårta, så då hade hon gjort en kladdkaka också, förutom tårtan. jamen tacka fan för att det blir jobbigt att ordna kalas när man liksom måste ha tusen alternativa menyer så att alla ska bli nöjda. och för min syster verkar detta ha blivit ett fullständigt naturligt inslag i vardagen, att ständigt behöva komplettera middagarna med pannkakor eller gorbys piroger eller någon annan extrarätt beroende på vad som serveras och vem som inte gillar detta. och ok, det är väl hennes sak, men att kräva att det ska vara så när man kommer hem till andra är ju lite väl magstarkt. men det här med mat är så värdeladdat i min familj så att det inte är sant, alla måste äta och alla måste gilla maten, PRECIS HELA TIDEN. usch.
ja, men vi genomled detta och mina syskon åkte hem och tack vare att jag och mr S skulle gå upp jättetidigt nästa morgon för att åka på hundutställning så fick vi tillstånd att gå och lägga oss. i gästrummets lågbudget-bäddsoffa med sunkiga platta gamla skumgummikuddar från 70-talet, jag HATAR dom där jävla kuddarna. vaknade vid tvåtiden av att det kändes som att nacken höll på att gå av, och sedan var det omöjligt att somna om.
men men. utställningen gick åtminstone snabbt för vi gick inte vidare, vi fick bra omdöme men domaren tyckte att valpen behövde växa till sig mer. vilket jag tyckte kändes lite fjantigt eftersom han tävlar i juniorklass, då ska man väl bli inte bli bedömd som en fullvuxen individ? men men, domaren dömer och det är bara att acceptera. och som sagt, vi kom ju hem i vettig tid i alla fall. och var HELT FÄRDIGA, så resten av dagen tillbringade vi i soffan, eldade i kaminen, läste böcker, kollade på film.
nu: ny arbetsvecka, jag känner mig måttligt inspirerad, mest trött. men men, det är bara att sätta igång och hoppas på att det lossnar.