idag tog jag mig samman och ringde min mamma och sa att vi inte tänkte komma så tidigt som hon ville. det blev ju förstås en del tjafs, "jamen jag hade ju behövt HJÄLP av dig" och när jag frågade vad det var hon ville ha hjälp med så var det typ duka och göra sallad till middagen. jamen det tar väl för fan max 10 minuter (sa jag inte). det är ju inte precis 100 personer som ska komma, snarare 10. hon frågade hur dags vi tänkte köra och jag sa vid 10-halv elva och hon bara tjatade om att "jamen se till att komma iväg SENAST tio då" och till slut sa jag att jag är 42 år och kanske själv kunde få bestämma när jag ska åka. det var väl kanske inte något som mottogs med öppna armar, men nu är det gjort.
och mina barn är inte bjudna på det här kalaset, fråga mig inte varför, de blir aldrig bjudna. ibland undrar jag vad det är för jävla familj man har egentligen, så länge mina barn bodde hemma var det ju självklart att de följde med, men nu när de är vuxna och har flyttat hemifrån och har egna liv så...FINNS de plötsligt inte i mina föräldrars värld. de blir liksom inte medräknade, inte ens nu när deras morfar fyller 75. och man kunde ju kanske tycka att det skulle finnas ett intresse från mina föräldrars sida att få träffa sina barnbarn någon gång. men det finns inget intresse. alls. och lille A, deras enda barnbarnsbarn, honom har de bara träffat ett par gånger. det är som om de inte finns, mamma ställer ibland några pliktskyldiga frågor om hur det går för "barnen" när hon ringer, det är allt, hon skulle aldrig få för sig att kontakta dom, bara ringa och fråga hur de mår, vad de önskar sig i julklapp (det ringer hon mig om, så får jag ringa barnen och sedan ringa tillbaks till henne, jättebra jobbat) eller bara prata en stund. det är inte precis så att vi är en jättestor släkt heller, snarare en väldigt liten släkt räknat till de som "umgås". sen finns det en förfärlig massa släkt som inte alls umgås och som inte (heller) bjuds på födelsedagskalas eller jular eller bröllop, möjligtvis begravningar då.
äh, ingen idé att gräva i familjen dysfunktionells jävla tillkortakommanden. nu packar vi, imorgon åker vi, på söndag kommer vi hem. not so funny, men det måste göras. hoppas era helger blir trevligare än min.