men ibland blir jag bara så jävla TRÖTT på min familj. så här är det. min pappa fyller år. jämnt, och det ska firas med kalas in my home town, och ja, det är ju inte mycket att orda om. nu fyller han visserligen inte år förrän i jul, men i jul var mina syskon jätteupptagna med annat och hade inte tid med något kalas, så då bestämde vi att vi skulle fira honom vid ett annat tillfälle istället. helt okej, de tillfällen som någon i vår familj har blivit firad exakt på sin "dag" går nog att räkna på ena handens fingrar.
nu sms:ade min syrra i måndags och hade hux flux bestämt att det skulle bli av nu på lördag. hon har det i och för sig trixigast av oss alla, hon är ensamstående med tre barn och hennes särbo är OCKSÅ ensamstående med barn så det är ett evigt pusslande med barnlediga helger, hon jobbar dessutom typ var tredje helg, så det är ett snärj att få ihop det. men nu hade hon hittat en lucka som dessutom råkade sammanfalla med att min bror och hans familj var in my home town. och då tycker hon att vi, jag och mr S, vi har ju inga barn och jobbar inte på helgerna, så för oss är det ju bara att dyka upp där på lördagen. och det är ju ändå 25 mil, så det är klart att vi måste sova över.
nu ska jag och mr S på hundutställning på söndag, valpen - förlåt JUNIOREN - ska ställas ut och det har varit bestämt i evigheter. nu kvittar det nog rent avståndsmässigt om vi utgår härifrån eller från my home town, det är nog ungefär lika långt. men jag gillar inte tanken på att INTE börja få dagen hemma, jag är verkligen ingen "wherever I lay my hat that's my home"-människa. och med tanke på hur mentalt TÄRANDE det brukar vara att besöka my home town så känns det inte optimalt att vara på utställning en hel dag, för vi SIKTAR ju på en plats i finalen i alla fall även om sannolikheten kanske inte är så stor. men OKEJ, en 75-årsdag är kanske viktigare, så det får ju gå ändå även om det inte blir optimalt, men jag poängterade att vi är tvungna att åka SENAST klockan 06.30 på söndag morgon, så vi hoppar över nattsuddet.
jaha, men idag så ringde min mamma och frågade om det var okej att vi sov i gästrummet i huset istället för i stugan, för det var ju dyrt och onödigt att värma upp hela stugan (som är på kanske 40 kvadrat) för bara en natt. tja, vad säger man? självklart sa jag att det var okej med gästrummet (vilket det INTE är. för badrummet ligger innanför gästrummet, och om, eller rättare sagt när mina föräldrar behöver gå på toaletten på natten så vandrar de obekymrat rakt genom gästrummet och tänder lampor och slamrar i dörrar och har sig utan att visa någon som helst HÄNSYN. och väggarna till badrummet är papperstunna så det är inte mycket som undgår en. det finns en toalett på nedervåningen också, men det är ju några meter längre att gå, så det gör de inte. och det stör mig sjukt mycket och dessutom tar det TIMMAR för mig att somna om).
men okej, det är deras hus, och jag sa okej till gästrummet istället för stugan, för man är ju väluppfostrad. sen frågar mamma hur dags vi har tänkt komma. middagen är halv tre-tre, och jag hade tänkt att vi kanske skulle komma vid ett-halv två, men det hann jag inte ens säga förrän mamma sa "ja, ni kan väl se till att komma iväg tidigt så kan du ge mig ett handtag med det som behöver göras" och jag sa "ja, vi får väl se, eftersom vi måste gå upp jättetidigt på söndagen så vill vi kanske inte gå upp i SVINOTTAN på lördagen också" och min mamma sa "jaja, men ni kan ju se till att komma iväg vid åtta-halv nio åtminstone". alltså ALLVARLIGT, komma iväg vid åtta-halv nio innebär att vi måste gå upp typ vid halv sju om vi ska hinna rasta hundarna och äta frukost och sådär, och när man går upp 04.30 varje dag i vanliga fall så UPPSKATTAR man att kunna få sova lite längre på helgen. men tro FAN inte att min mamma bryr sig om detta, hon vill inte ens LYSSNA. jag blir så jävla arg, det är fan BARA mig hon håller på så här med.
när min bror och hans familj kommer ska maten vara färdig och stå på bordet. en gång kom de dit lite tidigare än vad som var sagt, eftersom min bror tycker att detta känns lite dumt och att han också kan hjälpa till, men då blev mamma jätteupprörd "men herregud, kommer ni REDAN? varför kommer ni NU, vi sa ju klockan två! maten är ju inte klar än" och fick ett stress-ilskeutbrott som saknar motstycke. så han aktar sig för att komma för tidigt. och min syrra får komma när hon kommer, för hon har det ju så besvärligt med alla barnen, och OKEJ, det köper jag, men varför ska jag fan ALLTID vara där innan och hjälpa till. och det är väl klart jag kan hjälpa till, det är inte det jag reagerar på utan att det är att det BARA är jag som ska göra detta, och varför kan inte min mamma respektera att jag faktiskt kanske inte alltid kan eller vill? min syrra bor bara 4 mil från mamma och pappa, men aldrig att hon blir ditkommenderad i förtid, och aldrig att mamma bara skulle avfärda hennes eller min brors önskemål utan de får säga när de VILL komma och så blir det så. och sen när de VILL åka hem så får de göra det, det är aldrig tal om att de ska sova över som jag måste göra. min bror och hans fru bor alltid hos hennes föräldrar, som bor ett par mil från mina föräldrar, min bror bor hos sina svärföräldrar till och med när han är in our home town utan sin fru. och det är ingen som säger någonting om det. men om jag vill komma LITE senare eller åka hem LITE tidigare eller för guds jävla skull inte SOVA ÖVER, då blir det ett jävla liv.
åh, jag är så trött på detta. jag hade i huvudet börjat skriva en helt annan text om min mamma, om att hon faktiskt har förändrats sedan hon gick i pension för några månader sedan, hon verkar gladare och mer positiv än på många år, men jag kan nog sudda den. hon har fått ett återfall, ränderna går visst aldrig ur.