30 dagar och här kommer den första.
när jag ska presentera mig för människor jag inte känner, eller som jag bara känner lite sådär, då är jag alltid glad och rätt spexig. när jag är i en grupp där ingen känner varandra är det nästan alltid jag som säger den där första lite förlösande skämtsamma repliken som får alla att börja skratta. jag kan berätta anekdoter och återberätta händelser, filmer och böcker så att folk håller på att skratta ihjäl sig. på ett bröllop jag var på i somras blev jag på bordsplaceringslistan beskriven som "världens bästa historieberättare".
det är en ganska liten och obetydlig del av mig, men ändå den som flest människor kommer i kontakt med. en annan del av mig är mer som en folkilsken terrier. jag kastar mig över saker som kommer i min väg, biter tag, håller fast, vägrar släppa taget, vägrar ge mig. ganska ofta lyckas jag ganska hyfsat med det jag gör, kanske mer på grund av den här terriermentaliteten än på skicklighet. jag har en bra utbildning, fina betyg, ett roligt jobb, skaplig lön, allt det där jag aldrig skulle få enligt mina föräldrar, mina lärare, rektorn, studierektorn, tillsynsläraren, kuratorn och skolpsykologen, alla de som regelbundet samlades kring mig i elevvårdskonferenser på högstadiet för att tala om för mig att jag gjorde fel, hade fel, var fel.
det finns en annan del av mig som hör hemma där, i det som var fel. det är en ganska stor del och ganska ofta återvänder jag dit, det är som ett infekterat kliande varigt sår som jag inte kan låta bli att peta och riva i. det borde vara både rimligt och möjligt att efter så många år kunna släppa känslan av att vara fjorton, ensam, vilsen, osäker, olyckligt kär, mobbad, slagen, sexuellt utnyttjad och bäst i världen på att hålla masken, le och säga Jag Mår Bra, eftersom jag de gånger jag faktiskt inte klarade av att vara oberörd ändå bara fick höra att jag fick skylla mig själv och att det var mitt eget fel. det borde vara både rimligt och möjligt att sluta titta tillbaks, sluta gräva i slam och sediment, sluta älta, sluta vackla, sluta falla ner i mörker och misär. men jag kan inte. jag kan inte, för det är en så stor del av mig och mitt liv och det har präglat mig och den jag är idag så starkt. det är som en ilsket pulserande svulst som växer bland livsuppehållande organ, det tillför ingenting bra i mitt liv, men det går inte att ta bort.
det låter sjukt, det är sjukt. och för helvete, alla människor går ju i terapi och det tycker jag är bra, för dom. men jag kommer aldrig att göra det. när det handlar om mig och mitt liv är terapi något så skamligt att det nästan inte finns någon rimlig jämförelse. jag är mer för att bita ihop och låtsas som ingenting. det är något av en paradgren i mitt liv faktiskt.
men jag har det ändå ganska bra. jag har två barn, ett barnbarn och en man som jag älskar. vi har två hundar och bor i vårt drömhus. jag har inte så många vänner, men det är ingenting jag känner behov av att ha. jag saknar ganska många som är döda. jag hatar nästan all form av fysisk kontakt. jag tycker oftare människor är dumma i huvudet än jag tycker att de är trevliga.
jag är på det hela taget rätt nöjd med hur mitt liv har blivit. jag gråter oftare nu än jag gjorde på den tiden när jag verkligen mådde dåligt, och ibland kan jag nästan inbilla mig att det är okej och inte bara något som man säger är okej.