Att hoppa släng

På senaste tiden när jag inte kommer till ro när jag ska sova så har jag börjat tänka en hel del på att hoppa släng.
Jag är inte säker, men jag tror att släng inte är rikssvenska och att det heter helt andra saker i andra delar av landet.

Men släng är i alla fall ett hopprep som kräver två personer som slår så att resten kan hoppa därimellan. När man var liten hoppade man jämt släng. Att stå (det hette så, jag vet inte varför det inte hette "att slå" eftersom det var vad man gjorde) var ju så klart det tråkigaste jobbet. Och var man dessutom färre än 3 så gick det inte att hoppa släng. Då fanns ju så klart stuprörstricket. Stuprörstricket innebar att man knöt fast ena änden av slänget i närmaste stuprör, på så sätt så behövde bara en person stå. Det blev självklart inte lika bra båge när man hade stupröret. Men det var acceptabelt.

Drömläget var väl när man fick två vuxna att stå. De kunde slå bra och behövde aldrig själva hoppa. Det var ovanligt att ha två vuxna som stod.

Sen fanns det ju dubbelsläng. Då hade man två släng som man vevade som en elvisp. Det var skitsvårt och det fanns inte lika många hoppvarianter man klarade av med det. Grejen med dubbelsläng var mer att kunna hoppa in och hoppa en massa hopp och hoppa ur. Klarade man det var man kung. Med släng fanns det en massa olika varianter.

Tex fanns det något som jag tror vi kallade pantern. Eventuellt kanske den hette Rosa pantern. Jag är osäker. Jo.. Rosa pantern tror jag faktiskt. Hur som, grejen med detta var att en hoppade in och hoppade. Näste stod och tvekade och tvekade, tillslut hoppade även denne in. Men nu gällde det för nummer två att hoppa så tyst och försiktigt så att den förste inte upptäckte denna skugghoppare. Ju längre man kunde stå bakom desto bättre. Det var nog ingen mer poäng än så. När den förste trodde sig ha någon bakom sig så hoppade den ut.

Rosa pantern hade ett problem. När solen sken föll ju skuggan ibland så att den som hoppade framför såg den. Det löste man med regeln "Man får inte titta på skuggan". Jag vet, det är ju en helt löjlig regel. Ser man skuggan så gör man. Men när man var 7-12 år så bestod livet fullt med såna där regler. Och alla gillade läget och försökte följa dem, eller fuska.

Sen fanns det ju långsläng. Långsläng hoppade vi nästan bara i skolan. För det var roligast när man var riktigt många. Långsläng var två släng ihopbundna så det blev ett jättelångt släng. På så sätt kunde man få in en hel 5-klass i ett och samma släng. Jag tror vi hoppade nästan en hel termin varenda rast. I stort sett hela klassen var med. Vi hade några olika hopp-lekar.
Klunga.
Klunga innebar att en började hoppa in, därefter nästa och nästa och nästa. Tills hela klassen (minus de som stod) hoppade i en enda stor klunga. Förr eller senare var det ju någon som tappade rytmen och bågen stannade. Jag vet inte hur vi kunde avgöra vem av 20 elever som var orsaken, och ibland var det en del tjafs innan men på något sätt utsåg man förloraren. Han eller hon fick inte hoppa i nästa klunga. Han eller hon var "ute". De två första som åkte ut fick stå nästan gång. De var förlorarna.

Ettström.
Eller ja, det fanns flera strömmar, men ettström var vanligast. Eller ström utan lucka. Det gick till så att förste man börjar hoppa ett hopp sen hoppar han ut. Men antingen ett slag i lucka, noll slag i lucka, eller fler slag i lucka, hoppade nästa in och så där rann hela klassen igenom slänget. Varje som hoppade så bågen stannade åkte ut. De två första fick stå nästa gång. Och tillslut fanns där en ensam vinnare. I början var det ju lungt. Då hoppade man sitt hopp och gick lungt och ställde sig redo att hoppa från andra sidan. Men ju fler som åkt ut dessto snabbar blev tempot. Tillslut var man bara två kvar och då fick man kubba utav bara helvete för att hinna runt i tid tills det var dags att hoppa igen. Körde man ström utan lucka så blev det alltid 1 i lucka när man var två kvar. Annars gick det inte helt enkelt. Ett hopp, lucka, nästa person hopp, lucka och så var det sin tur igen.

Ärligt talat, varför slutade man hoppa släng? Tänk er på jobbet och det är fikarast där vid tre-tiden. Helt plötsligt så reser sig alla från sina stolar och kubbar ut på gården. Allt vad de orkar. Och plötsligt tvärnitar den som ligger först och alla andra försöker förbrilt bilda kö efter denna första person. Det trängs och bökas. Men hur det nu än går till så står där plötsligt en lång kö människor mitt på gården. De två sista i kön suckar tungt och går och hämtar slänget och börjar veva.
Fatta! Vore inte det en skön syn?

Tänk en hel klunga ingenjörer som står och dividerar över vem som orsakade att bågen stannade? Eller ekonomerna som hoppar ström utan lucka? Jurister som ger sig på den svåra konsten att hoppa Rosa pantern utan att få titta på skuggan.

Varför slutade man hoppa släng? Eller jo, jag vet ju varför. Man började på högstadiet och då blev det töntigt. Men varför tog man inte upp det igen när man kom över den där perioden då allt var töntigt?
Sånt där ligger jag och tänker på när jag inte kan sova.