Ibland är jag bra!

Jobbade över ikväll för att hjälpa en grupp på jobbet med en grej. Det var kul - jag gjorde det jag gör bäst och dom blev nöjda. Sen sa jag att jag ska sluta snart, så om dom ville fortsätta så fick det bli snart. Då var det flera som sa att dom hellre ville ha mej med än mina kollegor (som dom inte känner så väl)på nästa möte för jag är så entusiastisk. Jag VET att kollegorna är minst lika bra som jag och det sa jag oxå, men jag blev glad! Dom gillar mej! Bekräftelsemonstret spinner...

Det var länge sen jag hade en grupp som var "bara min" så här. Annars är jag nästan alltid side-kick till nån av mina mer inbodda kollegor. Och det är jag nöjd med - dom är jätteduktiga och jag lär mej massor. Det är bara så kul att få styra nåt själv och se att det landar rätt i gruppen.

Det bara slog mej - jag är BRA! Jag är faktiskt bra på det jag gör! Jag skulle vilja hålla kvar den känslan och kunna komma ihåg den till dom där dagarna när allt går snett och jag känner mej som ett ruttet lingon i motvind.

Nu ska jag snart hem till gamla jobbet igen. Undrar hur mycket av den här nya känslan jag kan få med mej hem och om jag kan fortsätta vara mer framåt där oxå. Kan jag hålla den här känslan och energin utan att de tycker jag kommer där och gör mej märkvärdig? Jag hoppas det.