Livet - som det är just nu

Jag har jättekul på jobbet. Det är mycket att göra, jag gillar tempot, och det känns som att jag blir uppskattad och är bra på det jag gör. På sätt och vis vill jag bli kvar här och fortsätta så här. Jag gillar Stockholm, det är en fin stad.

Men sen kommer jag hem till en tom lägenhet, har jobbat över ett par timmar, är trött och seg. KV jobbar. Vi kommunicerar via lappar nuförtiden.
"Kan du dammsuga så handlar jag".
"OK, puss".
Jag fixar matlådor åt oss. Packar ihop väskan. Slår på TVn för att ha lite sällskap framför datorn.

Egentligen skulle jag vilja orka gå ut och fika med nån kompis, göra nåt roligare. Och ibland gör jag ju det oxå. Igår var jag ute med gamla kollegor och åt middag, hur trevligt som helst. Men efter att ha jobbat till halv sju har jag inte mycket ork kvar, så då får det bli en ensam hemmakväll.

Bihålorna bråkar och jag hostar fortfarande på nätterna. Det gör mej trött, men jag känner ändå att jag mår bra. Känslomässigt är jag stabil, jag känner mej ofta lycklig.

Tror det är att jag vet att det är tidsbegränsat. Jag njuter av Sthlm för jag vet att jag ska flytta hem snart. Precis som jag njöt av allt hemma i somras för att jag visste att jag skulle hit. Kanske är det så att jag måste veta att jag snart ska vidare för att uppskatta här och nu? Jag tror mer och mer att det är själva omväxlingen jag behöver.

Önskar bara att KV skulle vara hemma mer. Hans lägenhet är liksom tom utan honom i den...