Lungsjuk

Förra veckan var jag på läkarbesök, bland annat för att jag hade så satans ont i ena lungan. Men läkaren lyssnade lite lojt, inget fel där inte. Så gick dagarna. Tills igår, då insåg jag att det inte gick längre.

Bokade tid på nätet, fick tid idag. Bad om en annan läkare än sist och hade tur, det fanns två i tjänst. Hon lyssnade och sa väl typ "oj oj" och så hostade jag och så var det ännu mer "oj" och "jösses" och liknande. Sedan kom en sköterska in med en apparat jag fick andas i, för att vidga luftrören. Jag fick också en fet dos kortison på plats. Och gick därifrån med ett recept på antibiotika för lunginflammation. Hon sa att jag hade en kraftig bronkit, och på frågan om det inte är lunginflammation svarade hon bara undvikande, och hon konstaterade att "jo det har ju gått rejält ner i lungorna". Tro fan det, när jag andas knarrar det i ena lungan, nästan så det hörs och inte bara känns. Det liksom bubblar när jag andas in djupt och känns helmysko. Om jag får gissa själv har jag vätska i lungorna och lungsäcksinflammation, det brukar jag ju ha ibland, och den här infektionen är ju rätt rejäl. Och hostan jag har haft i några dagar skulle få lokala A-laget att skämmas. Min hosta vinner lätt! Och när jag skrivit den meningen inser jag att jäklar vad politiskt inkorrekt det var. Men skitsamma. Känner man mig vet man att jag har lite brutal humor, men det är just det, humor. I själva verket känner jag rätt starkt med alla stackars människor som hamnat så snett.

I alla fall, tillbaks till ämnet. Konstigt nog är jag inte särskilt "sjuk". Eller jo, det är jag ju, men jag känner mig inte sådär toksjuk. Och det är tydligen en fara med det, man går omkring med en riktigt saftig infektion i kroppen och tror att man kan leva som vanligt och stöka runt och så borde man egentligen bara bädda ner sig. Det är dock lite svårt med en lite pyttefröken som kräver nästan ständig uppmärksamhet. Men hon får det så gärna å andra sidan. <3