Framsteg

Lilla fröken Fin kämpar på med ännu ett träningspass på golvet på en filt och med fina babygymet att titta på. Hon sprattlar och lever om, låter lite då och då, och verkar tycka livet är rätt okej. Hon har kunnat hålla huvudet själv i flera veckor, även om det ibland fortfarande behövs lite hjälp. Och hon har börjat jollra ganska mycket de senaste dagarna, det är som att hon försöker prata men på ett för mig obegripligt språk. Det är alldeles underbart att se hur hon nu ofta skiner upp i ett jätteleende och försöker skratta med hela kroppen. Ännu går det inte riktigt, men leendet sitter där!

Hon växer och växer och jag fattar inte hur fort det går. Kläderna hon fick alldeles i början är nu på tok för små. Garderoben är i minsta laget och i veckan står på planeringen att åka till snälla släktingen och låna mer kläder i rätt storlek. Ekonomin är verkligen begränsad så all hjälp i form av lånekläder och låneprylar är välkommen, även om det förstås hade varit kul att shoppa loss. Det finns så mycket fina kläder och jag skulle så gärna vilja handla, men jag måste hålla i slantarna, så enkelt är det.

Amningsmottagningen hade förstås inte öppet när jag tänkte ringa, men i morgon har jag återbesök hos MVC-läkaren, och hon är kanon så där får jag nog råd. Det är skitskumt, hela dagen igår förlöpte utan att jag hade särskilt ont, sen idag smällde det till igen så till den milda grad att jag både fått käka piller och köra med bedövningssalva. Inte kul alls.