what if there's no army

och så pang vaknade jag och var förkyld. kanske inte så konstigt eftersom jag har passat lille A och torkat hans rinnande lilla näsa cirka en miljon gånger, men jag brukar klara mig även om varenda kotte i omgivningen går och nyser och snorar i min närhet. jag blir på sin höjd lite hängig ett par dagar och sen är det bra med det. men är jag däremot i en svacka så räcker det uppenbarligen med några timmar i sällskap av ett dagisbarn så kommer förkylningen som ett brev på posten.

men ja. jag petar och gräver och sorterar och bygger om och bygger nytt och sådär. pratar även om jag egentligen inte vill prata, försöker sätta ord på hala och slippriga känslor, lyckas ibland och ibland inte; vill ha närhet och bli lämnad ifred på samma gång. försöker att inte fastna i det där kalla och hårda, försöker att inte bara vilja rulla ihop mig till en liten taggig boll och aldrig mer prata med någon, gråter lite uppgivet ibland för att livet är så strävt och orättvist och för att uppförsbackarna är så många och långa och bagaget så tungt just nu.

och så råkade jag ha vägarna förbi PH:s hus. det bor någon annan där nu, det står en annan bil utanför stallet och det är andra gardiner i fönstren. och jag tittar dit fastän jag inte har någon anledning, jag känner ingen som bor där längre, men jag tittar ändå av gammal vana mot köksfönstret där vi aldrig mer ska sitta och prata hela nätterna. och jag väntade mig nästan att få se dig stå där och fixa med någonting som du alltid brukade göra. men du var inte där, naturligtvis var du inte där. jag undrar hur länge det dröjer innan jag slutar tänka att det är ditt hus och jag undrar om jag någonsin kommer att förmå mig att radera ditt telefonnummer i mobilen.

och det är inte såna tankar jag behöver just nu.



det vänder, det vet jag ju att det gör. men just nu: självömkan. och förkylning.