Alltså, Viktväktarna fortsätter och jag uppvisar en enorm motivation och vilja. Sen måste jag ju ge min sambo en hel del credd här, för han backar tusan upp mig till 100%. Han är ju kocken i vår familj och nu står han där och mäter olja i matskedar och väger svamp och följer recept.
3 saker han inte gillar. (mäta, väga och följa recept)
Jag försöker säga att han inte behöver väga svamp för det är gratis i VVs program.
- Det står 200g svamp i receptet, och nu är jag nyfiken hur mycket 200g svamp egentligen är, blir svaret.
Så han får väga ostört från mig.
Så, jag kan inte säga att den här kampen gör jag själv. Han drar en stor del av lasset faktiskt. Och det tackar man för.
Viktminskningen fortsätter. Den här veckan gick jag ner 1kg. Så på två veckor har jag gått ner 2,8kg. Det är bra mycket mer än det snitt på 0,5kg/vecka som jag satt upp som målsättning.
Nu är det viktigt att jag kommer ihåg att de första kilona gärna kan rasa lätt på mig för att sedan stå och trampa på ett och samma ställe länge. Eller så går jag bara ner några hekto per vecka under lång tid.
Men den dagen, den sorgen. Nu är jag glad för vågens tydliga siffror. Nedåt, nedåt.
Dessutom har jag varit inne på jobbet idag och haft lönesamtal med chefen. På vårt jobb pratar man inte pengar på lönesamtal. Utan man får en bedömning i form av siffror, ungefär som i skolan, och det trillar ut till en summa som måttas till en betygskala. Sen mappas betyget mot vad för tjänst man har, vad man redan har i lön och vart man bör ligga i lön. Det hela blir en kooridnat som sätts på ett färggrant diagram. Vart i diagrammet man hamnar kommer att säga om man kan vänta sig någon löneökning eller inte. Dålig prestation, ingen ökning. Hög lön, ingen ökning. Bra prestation + låg lön = löneökning.
Min chef hade så bra saker att säga om mig och jag fick fina siffror. Det kändes bra. Nu när jag inte varit på jobbet sen januari så måste jag ärligt säga att jag hade inget självförtroende alls. Kändes verkligen som om jag inte kunde något alls. Inte hade något att bidra med. Eller att jag ens, när det begav sig, presterade något vidare. Men så tyckte inte chefen. Fint. Rart. Mjukt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte