Jag hämnas på dem alla

För många, många år sen såg jag ett Riki Lake-avsnitt. Där stod en tjej och snurrade runt framför sin ex-pojkvän. Avsnittets ämne var något i stil med "Du dumpade mig men ångrar du inte dig nu när du ser hur snygg jag blivit"
Det hela var ju ruggigt desperat och rent beklämmande.

Men visst har man känt så där. Någon kärlek som man tänkt "Fan, du ska ångra dig så in i h-vete att du lät mig glida ur din hand" Planer alltifrån bli snyggast via bäst i skidbacken till kung över ett land. Att ha honom tråna på sina knän. Puta ut rumpa och läppar och säga
- Säg snälla.
- Snäääälla.
- ... *put, put, put* ... *put, put, put* ... nä!

Jag har kunnat vagga mig till sömns om nätterna med bilderna hur jag skrattar lätt och ledigt och ruskar på huvudet.
- Oh kära nån, verkligen inte. Bli tillsammans med dig igen, jösses. Hur skulle det se ut. Hela världen finns ju kvar att utforska.

Jag skulle aldrig ställa upp i Riki Lake, men nog har jag känt det den där patetiska tjejen kände.

Vid ett helt annat tillfälle satt jag och någon (några?) och pratade om just hämnd. Någon sa
- Bästa hämnden är att gå vidare och vara lycklig.
Jag minns att jag tyckte det var klokt sagt. Inte så realistiskt, men klokt sagt. Och för några nätter sen, när min son och Sambo låg och snarkade ikapp, låg jag min vana trogen och skulle spela upp bilder ur mitt förflutna.

Jag målade upp en vacker ö, med ett fantastiskt hus med jättestor altan. Solen gassade, jag var smal i en lätt sommarklänning. Jag var vackert brun och skrattade med bländvita tänder. Men det fanns ingen där bredvid mig. Det fanns ingen där som jag skulle visa upp min perfekta lycka för.

Så jag släppte mitt uppmålade paradis och bilderna i huvudet blev mer realistiska. Jag letade upp senaste pojkvännen och tänkte vad jag skulle känna, tänka och säga om jag träffade honom nu. Men jag kom just inte på någonting. Jag försökte erinra mig om jag varit arg, ledsen eller besviken på honom. Men kunde inte komma på vad jag hade känt innan Sambon kom in i bilden. Jag bläddrade bakåt i kartoteket. Jag VET ju att det finns kärlekar som stampat på mitt hjärta så det svidigt ont. Men trots att jag bläddrade ända tillbaka till begynnelsen kunde jag inte hitta någon som jag ville prompt visa upp min perfekta lycka för. Ingen som skulle få en menande syrlig kommentar där jag försökte vara överlägsen. Faktum är att när jag bläddrade i kartoteket så fanns där inte många blad att bläddra bland. Så jag misstänker att jag faktiskt tappat bort en och annan gammal kärlek. Den/de ligger väl någonstans i minnets röra och dammar.

Jag insåg, där jag låg i natten, att om den där kloka personen hade rätt angående hämnd så har jag hämnats på dem alla. Jag har verkligen gått vidare och är lycklig. De har hjälpt till att forma mig till den jag är idag, men i övrigt är de bara fossiler av en tid som inte längre finns.
Det kraxiga i kråksången är ju förstås att när man har gått vidare med sitt liv så har man ju inte heller något behov av hämnd. Jag går inte och hoppas att min lycka är större än deras. Jag går inte heller och önskar dem väl. Jag går helt enkelt inte omkring och tänker på dem alls.

Till och med min kära vän, dock aldrig pojkvän eller ens strul, som övergav mig så det stack hål på hjärtat är överstruken. Jag som i flera flera år gått och tänkt vad jag ska säga och göra om jag en dag möter honom på stan. Nu inser jag att jag varken vill göra eller säga något speciellt. Jag vill inte gå fram och ge honom en örfil. Eller ens ignorera honom och kyligt gå förbi. Jag vill inte heller säga "Men du, vi måste höras. Ring mig någon dag" Han är en fossil precis som alla andra.
DET hade jag aldrig trott.

Jag är lycklig. Och jag tycker om mitt liv jag har. Och de jag har omkring mig.
Hämnden är inte ljuv. Den känns just inte alls. Och hjärtat det är mjukt.