Idag är mins och Grodans första vardag på 6 veckor. Det är slut på Sambons semester sen en vecka tillbaka. Och mormor och morfar har återvänt till landet.
6 veckor. Det var en annan bebis jag var ensam med hemma sist.
Äh, det går inte att skriva idag. Jag har två texter i huvudet som jag inte har tid att skriva nu. Och då går det inte att skriva något annat istället.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte