Amningen

Jag försöker och försöker men det finns inte mat nog. Lillan börjar numera oftast gallskrika efter ett par minuters amning och det är ju inte direkt bra för självförtroendet. Det är så jäkla irriterande och frustrerande. Just amningen trodde jag verkligen skulle gå bra för jag var liksom inte ett dugg nervös över att det inte skulle kunna fungera, jag bara förutsatte att om jag tar det lugnt och gör mitt bästa blir det bra. Men inte då.

Vi tilläggsmatar naturligtvis hela tiden, men jag trodde att om jag var ihärdig med amningen skulle mjölkproduktionen öka med tiden, dock verkar det bara bli tvärtom. Jag fattar verkligen inte. BVC-sköterskan är snäll och trevlig och peppar och säger att för mitt barn är ju detta uppenbarligen det bästa, lite amning och resten tillägg, och hon växer så fint och vi gör ju vårt bästa. Men ändå, det är så enormt frustrerande.

Sen kommer jag och tänka på alla mediciner jag käkar och måste käka och så tänker jag att det kanske trots allt bara är bra att lillan får väldigt lite riktig bröstmjölk och större delen medicinfri tilläggsmat. Men samtidigt går hon ju miste om allt det där nyttiga som sägs finnas i riktig bröstmjölk. Så hur jag än tänker och vrider och vänder på allt så känns det bara så fel.

Baah, när allt annat gick så fel med förlossningen och däromkring så kunde väl amningen fått fungera? Å andra sidan är det väl just för att förlossningen gick som den gick som amningen nu strular, det sägs ju att förutsättningarna för amningen blir sämre om man blivit snittad. Så himla typiskt.

Men jag ska försöka fokusera på det positiva, vi har rent vatten, vi har råd med ersättningen även om vi har det knapert, vi kan blanda till ersättningen i rena kärl, och hon äter som hon ska och verkar helt och hållet frisk och kry. Även om hon har ont i magen och skriker och förmodligen är ett kolikbarn så ökar hon i vikt precis som hon ska och vi gör ju vårt bästa. Det är det enda vi kan.