Dagarna går

Just nu sover lillan så lugnt och jag borde väl passa på att gör detsamma. Men med tanke på vad klockan är och att jag ännu inte ätit middag känns det inte riktigt rätt. Dygnet har för få timmar har jag märkt, och framför allt sovtimmar saknas. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. En vanlig natt är vi vakna till 5, sover ett par tre timmar, matar, sover någon eller ett par timmar till och sedan upp.

Matningen består mestadels av ersättning, hur mycket och ofta jag än försöker amma räcker det inte. Nu har jag till och med glömt att amma ibland och det går flera timmar emellan, men eftersom jag inte ens märker det innebär det väl att mjölken verkligen sinat. Lite trist, men jag har gjort mitt bästa och mer än så går inte att göra.

Det känns märkligt att lillan nu är en hel månad gammal och hon har redan växt ur åtminstone en body som hon hade i början. Det går verkligen fort. Allt som för en månad sedan kändes helt overkligt är nu vardag, blöjbyte, amning, tillmatning och att ständigt vara upptagen av ett litet extra liv. Ännu har jag inte riktigt blivit bekväm med att vara ute med lillan. Dels är jag själv fortfarande väldigt svag, och att bära upp vagnen på en buss är nog omöjligt. Dels behöver hon äta så ofta, och att tillreda mjölkersättning på stan är inte riktigt rimligt. Men det kan vänta, just nu trivs vi bra med att mest vara hemma.

Tyvärr har jag blivit sämre i lederna och musklerna igen, det känns som jag ständigt går omkring med influensa light. Antingen är det början på ett skov, som läkaren sa att jag kunde vänta mig, eller så är det helt enkelt hösten och kylan som gör sig påmint. Finns bara en sak att göra, ta det lugnt och hoppas på det bästa.