sådär, nu sitter jag på jobbet och ska stöka undan det sista innan semestern. det känns någorlunda under kontroll, vilket i sin tur känns lite oroväckande eftersom kaos brukar prägla sista dagen innan semestern. men dagen har ju bara precis börjat, än kan mycket hända.
i övrigt gnager det lite i mig. gammal osäkerhet som verkligen inte borde få bubbla upp till ytan på det där viset, osäkerhet som triggas igång av bagateller. och när jag ska förklara vad det handlar om så låter jag så jävla patetisk, och eftersom jag inte vill vara så jävla patetisk så säger jag ingenting. stänger av, vänder mig bort, låtsas som ingenting. och det är ju inte heller så jävla lyckat, men när alla alternativ är dåliga känns det inte som att valmöjligheterna är oändliga.
men vi gräver lite i det ibland, och ibland struntar vi i det och pratar om tomatodling och rockmusik och gamla gjutjärnskaminer istället. och ibland säger vi ingenting alls, vi bara andas tillsammans i varandras tystnad, närmast hjärtat.