through my veins

ja men det är lite skakigt fortfarande. bättre, men jag är lite ur balans. blir ledsen för saker jag inte borde bli ledsen över, blir irriterad över saker som inte borde irritera mig. men det går väl över.

och jag förstår ju att jag kanske framstår som någon som borde gå i terapi, och det borde jag kanske. och jag beundrar verkligen alla som tar tag i sig själva på det viset, som löser upp knutar och som lär sig hitta verktyg att hantera sig själva så att de mår bättre. det måste ju bli bättre både för en själv och ens omgivning då, inbillar jag mig. själv tänker jag ibland tanken på hur man går tillväga när man tar det där steget, lyfter den där luren, ringer det där samtalet och formulerar de där orden, "jag skulle behöva hjälp". men nej, det scenariot finns liksom inte på min världskarta. när jag försöker föreställa mig detta, vart man ringer, vad man säger, hur man uttrycker sig, så blir det bara en intighet. min fantasi räcker inte till. eller så är det bara att jag inte är tillräckligt desperat och i behov av hjälp. jag mår kanske inte så dåligt ändå, varför skulle just mina problem vara så märkvärdiga, det finns ju alltid dom som har det värre och har jag bitit ihop i tusen år kan jag väl lika gärna fortsätta lite till.

ja, som sagt. ungefär här fastnar jag. varenda jävla gång.