Måste man bara prata barn?

Igår var jag på tjejmiddag. Ett gammalt tjejgäng som en gång i tiden umgicks dagligen men nu har reducerats till kanske någon gång per år.
Och jag blir så jäkla ledsen. Så beklämd till hur liten världen och hänsynen får bli.

Vi är fem tjejer till middagen. Sist vi kom ihop oss alla var förra sommaren. Så det har ju gått ett tag. Vi är 4 stycken småbarnsföräldrar och en som inte har några barn alls. Under middagens dryga tre timmar pratas det barn, barn, barn, barn, barn, barn, hus, barn, barn... och så barn.

Och klart det blir lite barnsnack. Men bara barn? Jag menar, ärligt? Om man inte setts på ett år är det viktigaste att prata om verkligen att någons unge har sovit dåligt i en period nu?
Och så klart, jag tycker ju ämnet är relativt intressant och kan utan problem prata barn konstant. Men när det sitter en person vid bordet som inte delar intresset så går det ju faktiskt att hitta andra ämnen som intresserar också.

Och jag försökte. Jag avbröt mitt i en barndiskusion och vände mig till E och började prata semester. Samtalet stannade av och alla vände sig mot E. Hon hann berätta om första semesterplanen. Det kom någon fråga och utifrån det trillade det tillbaka till barn igen. Hur det nu gick till. Vi trillade inte in att kanske, som jag hade hoppats, på vad vi alla hade för semesterplaner.
Jag gjorde några såna utfall under dessa tre timmar. Tillslut tyckte jag att de började kännas pinsamt övertydliga. Inte för att det gav någon vidare effekt. 30 sekunder max kunde man stanna vid ämnen som hade med E att göra för att sen återvända till barnpratet.

Ärligt talat...
I bilen hemmåt kommenterade E mina försök.
- Vad söt du är som ställer frågor till mig ibland också.
Det är fan beklämmande. Beklämmande. Att det överhuvudtaget ska vara en grej. Att någon vän ska vara så exkluderad. Att vi som vänner inte väljer att anstränga oss mer för att prata om något annat än våra jäkla ungar.

Barn må vara guldklimpar som man kan prata om hur mycket som helst och som tar enorma delar av ens liv i anspråk. Men det finns ju ändå annat i livet också. Och av årets 365 dagar kan det väl finnas 3 timmar i ens liv som inte enbart kretsar kring dessa små liv och deras sömn och bajsvanor.
Jag klarar inte det själv. Man måste hjälpas åt för att avleda samtalet. Och vi småbarnsföräldrar kanske måste koncentrera oss för att inte halka tillbaka i ämnet. Men det är väl ändå inte för mycket begärt?