Bitterfitta

Familjen har gått och lagt sig, jag sitter uppe. Som vanligt kan jag inte sova så där tidigt. Sambon och jag lever lite olika dygnsrytmer just nu. Egentligen borde jag försöka justera min eftersom Grodan och Sambon har mer samma lika.

Och så vann Tyskland. De hade väl ingen bra låt? Och de vann stort. Nu måste jag nog allt lyssna.

Annars.
Min vän i Världen var här och hälsade på. Vi ses alldeles för sällan. Trots att vi bor i samma stad. Bara ett gäng stenkast ifrån varandra. Eller ok, 25-30 minuter kollektivtraffik.
Hon berättade att hon trodde min gamla vän var singel. Eller nej, så sa hon inte. Hon trodde att min gamla vän och hennes vän hade gjort slut. FB hade skvallrat om relationsstatus. Men hon var inte säker.

Det känns hemskt, hemskt, hemskt men inom mig sipprade något som nog inte kan beskrivas som något annat än skadeglädje.
Jag har ju verkligen ingen aning om det är sant. Och även om det har tagit slut så betyder det ju inte att han är olycklig på något sätt.
Jag måste erkänna, jag är bitter. Oerhört bitter när det gäller min gamla vän. Jag är bitter så till den grad att jag inte önskar honom gott. Det känns hemskt att erkänna. Jag känner mig som en hemsk människa. Samtidigt vore det lögn att säga att jag är finare än så här.

Och nu är det ändå bättre än vad det har varit. Nu har saknaden försvunnit och det gör inte längre ont att han valde bort mig så där totalt. Och kanske är det därför det känns märkligt att inse att bitterheten fortfarande finns kvar inom mig. Så mycket att jag faktiskt blir lite glad att höra rykten om att något går dåligt i hans liv. Eller, kanske är det bara hans trasiga förhållande som glädjer mig. Hade jag fått höra att han förlorat jobbet så hade jag nog inte alls känt som jag gör. Men det var förhållandet som fick honom att dumpa mig som kräftskal dagen efter skivan. Jag som tyckte att han behandlade sina ex-flickvänner som skit och lovade mig att aldrig bli flickvän i risk att en dag stå där som ett ex. Men han bemödade sig i alla fall att göra slut med sina flickvänner. Jag fick fatta det på egen hand.
Jävla skitstövel!
Han var min allra bästa vän när det begav sig. Och väldigt viktig. Jag vet inte om jag någonsin upplevt ett sånt svek som jag tyckte han svek mig. Vi hade ju så många gånger sagt att vi valde vänskapen istället för att inleda något med risk att förstöra det vi hade.
Det vi hade var visst inte värt ett skit när flickvän kom in i bilden.

Nåja. Jag grinar inte längre. Saknar inte honom i något sammanhang. Och tänker väldigt sällan på honom. Jag är lycklig utan honom. Och vem vet, kanske hade jag aldrig kommit hit om han funnits kvar. En dag ska jag ärligt känna att jag önskar honom all lycka. Men idag skulle det vara ljug att säga.

Oj, vad skönt det var att skriva av sig. Nu känner jag mig inte lika bitter. Det släppte faktiskt. I alla fall för stunden. Om de har gjort slut så hoppas jag verkligen på riktigt att han inte behandlar henne som han behandlat sina tidigare flickvänner (och gissningsvis mig också) Med den där kalla, likgiltiga attityden som om man aldrig har betytt ett skit för honom. Det är ingen människa värd. Ingen människa är värd att reduceras till en axelryckning.

Och Tysklands låt var ju inte så dålig ändå.