Grodan ligger i vår säng och sover. Jag gör ingenting. I köket står kaffebryggaren på. Men jag orkar inte resa mig och stänga av den. På diskbänken står mängder av disk utan att jag gör något åt saken. Jag har strött saker omkring mig i hela lägenheten, men de ligger där de ligger. Jag skulle behöva sätta på en tvätt. Men nej. Det blir inte gjort. Vi har inte varit ute på hela dagen. Jag har inte klätt på mig.
Idag har jag ingen ork. Ingen lust. Inte till något. Men snart börjar dagen lida mot sitt slut. Jag har lovat mig själv att när Sambon kommer hem så ska inte hemmet vara en rivningsplats. Är jag hemma så ska i alla fall disken vara undanplockad. Och jag ska ha klätt på mig. Haha, det är inga höga krav jag ställer på mig själv. Men idag känns det tungt att leva upp till dem. Men jag ska. För idag ska vi iväg och lämna in alla tillvalen till huset så att det kan bli beställt.
Jag har bara ingen lust till något här hemma. Inte idag. Idag vill jag att Grodan ska sova 17 timmar non stop och jag får bara sitta här och göra absolut ingenting.
Fast så går det ju inte till. Så jag ska när som helst resa mig upp och ta tag i saker och ting. Och snart vaknar nog Grodan också
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte