Det är enormt tradigt att gå hemma sjukskriven just nu. Dessutom blir jag sämre för varje dag så jag stapplar mest omkring som en 90-åring. Försöker undvika värktabletter så gott det går, och i snitt klarar jag mig med mindre än när jag var tvungen att ta mig till jobbet.
Nu är det sommartider snart och då måste man odla tomater. Det finns liksom inga alternativ. Men jag får så dåligt samvete. Jag har i år inte orkat så egna plantor, utan har stapplat runt i några butiker och köpt på mig lite plantor. Kan man inte arbeta kanske man inte heller ska odla tomater, men det känns som ett måste. Får jag inte göra det blir jag oglad liksom. Nu står plantorna och väntar på att bli omplanterade, och det kommer bli svårt men jag kan klara det själv. Sambon har lyft fram jordsäckar så planteringsarbetet ska nog gå bra, sen får han ta hand om att bära ut plantorna. Jag räknar också kallt med att få hjälp med vattningen, eftersom det kommer bli tungt.
Sen ser jag framför mig hur Försäkringskassans spioner är ute och fotar mig just som jag böjer mig ner och sätter ner en tomatplanta. Kan man det måste man ju kunna jobba? Eller nej, det är ju inte så. Ska jag orka med omplanteringen blir det till att preparera mig ordentligt med tabletter innan, och planteringen i sig är ju inte så himla jobbig om jag tar en liten skopa jord i taget.
Likförbannat för jag dåligt samvete. Det får jag också när jag åker (blir körd i bil) till Coop och handlar mat, eller till Apoteket och plockar ut mediciner. För kan man gå in på Coop så är man väl inte sjuk? Jo, efter en Coopvända en dag måste jag se till att kunna vara helt hemma och spendera dagen på soffan dagen efter, eftersom jag får så jäkla ont. Dessutom sköter sambon det mesta av handlingen, så det är inte varje gång jag åker med. Men ändå. Jag avskyr när det dåliga samvetet gnager. Det är förmodligen de senaste årens alla debatter kring sjukskrivningar som fått mig att bli sån här, och egentligen vet jag ju att jag har all rätt i världen att inte jobba just nu. För jag kan faktiskt inte.